I början av oktober 2015 bestämde sig Kristdemokraterna för att lämna Decemberöverenskommelsen mellan allians- och regeringspartierna.
Med 48 rösters marginal vann motståndarna och KDU:s Sara Skyttedal lät öppna en fin flaska champagneflaska.
Beslutet på KD:s riksting blev slutet för Decemberöverenskommelsen.
Uppgörelsen, som i hög grad bar den tidigare partiledaren Göran Hägglunds signum, förpassades till historiens skräphög.
Den lilla KD-tuvan fällde det stora lasset.
Nya partiledaren Ebba Busch Thor försvarade Decemberöverenskommelsen pliktskyldigt inför ombuden på rikstinget.
Men det vore en överdrift att säga att hon brann av engagemang och stridslust. Busch Thor föreföll, trots allt, ganska nöjd med att KD skulle få en friare roll.
Partiledaren räknade sannolikt med att en tuffare och mer aggressiv oppositionspolitik skulle ge KD ett större väljarstöd.
Men ack vad partistrategerna bedrog sig.
Ebba Busch Thor och KD kämpar i och för sig tappert. Men det går inte att dölja de bistra realiteterna.
Kristdemokraterna ligger riktigt illa till i opinionsmätningarna. Nytändningen och framgångarna har uteblivit.
Partiet gick kräftgång i opinionsmätningarna före sommaren och i Sifos augustimätning får KD 4,0 procent,
Trenden är tydlig, oavsett opinionsinstitut.
KD har fortsatt att tappa mark även efter valet 2014. Göran Hägglunds avgång och valet av Ebba Busch Thor blev inget lyft.
Internt får Busch Thor också allt hårdare kritik.
Tidigare riksdagsledamoten och kände advokaten Peter Althin har redan lämnat partiet – och i Dagens Nyheter 6 juli kritiserar flera tunga KD-namn högervridningen under den nya partiledaren.
De efterlyser mer på fokus på de sociala frågorna. Många äldre KD-väljare, med starkt socialt engagemang, känner inte längre igen sitt parti.
Det är en begriplig reaktion. När pingstpastorn Lewi Petrus grundade KD 1964 betonade han omsorgen om samhällets utsatta grupper.
I en läsvärd artikel i Expressen 2 februari 2015 berättar författaren Per Olov Enquist om KD-grundarens strategi – ”vi ska ta den socialdemokratiska ekonomiska politiken i sin helhet, och tillägga kristna värderingar”.
Men under Ebba Busch Thors ledarskap har det blivit annat ljud i skällan. Det är inte längre tal om att bedriva en socialdemokratisk ekonomisk politik.
Till bilden hör även att många tappade förtroendet för KD:s socialpolitik under de borgerliga regeringsåren 2016-2014.
Som socialminister försökte den tidigare partiledaren Göran Hägglund att ge ett socialt ansikte åt allianspolitiken. Det gick inte så bra,
I stället för välfärdssatsningar blev det stora skattesänkningar – totalt 138 miljarder kronor under de åtta regeringsåren.
Konsekvenserna landade mitt i knät på den högst ansvariga ministern. Hägglund fick administrera utförsäkringar, barnfattigdom och växande socialbidragskostnader, vilket knappast var vad han eller KD-väljarna tänkt sig.
Bilden av KD som ett socialt engagerat parti krackelerade.
Sannolikt är det också en förklaring till att även de trogna väljarna flyr partiet. Även troende människor vill ha ett jämlikt samhälle som håller ihop.