Han tog över ett sargat parti med dödsryckningar. I stället för att vända utvecklingen körde han i allt snabbare takt mot stupet.
Johan Pehrsons tid som partiledare har präglats av:
- Antiliberalism. Visitationszoner, angiverilagar och inhuman migrationspolitisk som strider mot folkrätten. Hans val vid regeringsförhandlingarna släppte in den organiserade rasismens partipolitiska gren släpps in i regeringskansliet.
- Obrydd. Han var arbetsmarknadsministern som förde Sverige in i massarbetslöshet och samtidigt försämrade löntagares trygghet. Som utbildningsminister har han låtit sina kompisar på skolföretag fortsätta plocka ut vinster bäst de vill.
- Ledarproblem. Pehrson käkar hellre korv och drar skämt än att ta ansvar för ett land med segregation, gängkrig och fattigdom. Han anmäldes till partiets granskningsutskott efter att partistyrelsen inte ens en gång fick se Tidöavtalet innan han skev under.
Kort sagt har han inte gjort någonting annat än att svika liberala grundpelare. Genom en omänsklig politik, där han bara angriper symtom på komplexa problem, så har han bidragit till att underminera tillit och sammanhållning i vårt land.
Herregud vad jag längtar efter liberalism. Riktig liberalism som står upp för alla människors lika värde och rätt, som värnar rättsstatens principer och som inte släpper in antidemokratiska krafter i regeringsarbetet.
Men om Liberalerna som parti gav jag upp för länge sedan, långt innan Johan Pehrson tog makten.