Under 2020 ska sammanlagt 485 kollektivavtal omförhandlas. Nästan tre miljoner löntagare berörs.
Upptakten till denna enorma lönerörelse känns inte bra. I förra veckan stod det klart att LO:s 14 medlemsförbund inte kommer att uppträda gemensamt i den stundande avtalsrörelsen.
Pappers och Kommunal lämnar samordningen inom LO och kommer istället att köra egna race. Övriga tolv förbund är dock eniga om de gemensamma kraven när det gäller löner, pensioner, arbetsmiljö och annat.
Frågan är nu hur sprickan i LO-familjen och sammanbrottet ska värderas?
"Nja, kanske inte så starkt ändå. Eller snarare, det går möjligen för sig under en enskild avtalsrörelse, speciellt när det nu lutar åt att bli endast en ettårig avtalstid. Och när kraven ändå inte är alltför disparata. Men i ett längre perspektiv kan det vara helt avgörande, för några klara motsättningar måste få en lösning", skriver Martin Klepke i tidningen Arbetet.
En sådan stridsfråga gäller märket och industrins lönenormerande roll. Under mer än 20 år har märket skapat stabilitet på arbetsmarknaden och gett stigande reallöner åt att alla arbetande kvinnor och män i Sverige. Men nu menar allt fler, däribland ekonomiprofessorn Lars Calmfors, att de delar av arbetsmarknaden som behöver mer arbetskraft – till exempel skolan och vården – måste ges utrymme att höja lönerna betydligt snabbare än industrin.
Att prioritera en grupp före alla andra är dock otroligt svårt, konstaterar Ingvar Persson i Aftonbladet (ob S).
"Hur ska ett förbund som Fastighets motivera sina medlemmar att eventuellt gå ut i strejk till stöd för andra som har mer betalt?", undrar Persson.
I värsta fall kan motsättningarna om lönepolitiken leda till en återgång till 1980-talets kaos. Då var lönerörelserna ett allas krig mot alla. Alla beskrev sig som låg- eller felavlönade och försökte roffa åt sig så stor del av lönekakan som möjligt.
Det var en tid som gjorde alla till förlorare. De höga nominella lönelyften eldade på pris- och kostnadsökningarna och i verkligheten ledde det bara luft i lönekuverten för arbetare och tjänstemän. Samtidigt förlorade Sverige konkurrenskraft mot omvärlden, vilket innebar stigande arbetslöshet och förlorade exportinkomster.
Det är bara att hålla tummarna för att det inte ska gå så illa den här gången. Både fack och arbetsgivare borde se farorna med att skrota märket och överge en modell för lönebildningen som – trots sina fel och brister – tjänar Sverige väldigt väl.