Det sägs ibland att kärlek börjar med bråk. Så kan det också vara i politiken.
Till exempel var det väldigt många hårda ord mellan Göran Persson (S) och Per-Ola Eriksson (C) i debatterna före valet 1994.
Få kunde föreställa sig att duon skulle lägga grunden till ett väl fungerande samarbetsmaskineri året efteråt.
Men det skedde. 5 april 1995 förelåg en uppgörelse mellan Socialdemokraterna och Centerpartiet om den ekonomiska politiken.
De två folkrörelsepartierna hade bestämt sig för att gemensamt ta sig an 90-talskrisen och underskotten i statsbudgeten.
I Arvid Lagercrantz bok ”Över blockgränsen” (Gidlunds 2005) finns en utförlig redovisning hur det gick till.
Det var dåvarande LRF-basen Bo Dockered som fungerade som äktenskapsförmedlare under vintern 1994-1995.
Han bjöd in Göran Persson och Per-Ola Eriksson till gemensamma frukostar. Senare möttes även partiledarna Olof Johansson och Ingvar Carlsson.
Sakta men säkert växte det fram en anda av ansvarstagande och en vilja att söka gemensamma lösningar på Sveriges ekonomiska problem.
Tre år senare kunde S och C summera resultaten. De skyhöga räntorna hade pressats ned. Statsbudgeten var i balans. Sysselsättningen och arbetsmarknaden hade tagit fart.
Till råga på allt hade dessutom Göran Persson och Per-Ola Eriksson utvecklat en nära vänskap.
Den här tiden känns fjärran när man lyssnar på dagens heta ordväxlingar mellan Annie Lööf (C) och Stefan Löfven (S).
Exemplet Persson-Eriksson visar emellertid att politiska trätobröder kan finna former för konstruktiva samarbeten om de börjar prata med varandra.
Budgetsaneringen 1995-1998 är dessutom bara ett av många historiska exempel på framgångsrik samverkan över blockgränsen.
Många av 1900-talets viktigaste politiska beslut var frukten av samarbete och kompromisser mellan socialdemokrater, liberaler och centerpartister.
Det är också denna samförståndsanda – inte högljudd ytterkantspolitik och polarisering – som gjort Sverige till ett av världens finaste länder.
Det bör även vara utgångspunkten när riksdagens partier nu ska forma en ny regering efter valet 2018. Svaret på Sveriges utmaningar är inte en långtgående högersväng eller steril blockpolitik, utan pragmatiska lösningar i politikens mittfält.
Det finns parlamentariska förutsättningar att bilda en stark mittenregering med S, MP, L och C.
En sådan regering skulle ha sammanlagt 167 riksdagsmandat och falla endast om V, M, KD och SD gör gemensam sak mot den.
Antagligen känns det som ett alltför stort steg för C och L att ge sig in i en sådan koalition. Men i det här läget är det tillåtet att önsketänka.