Under veckans partiledardebatt återupprepade Anna Kinberg Batra (M) ännu en gång budskapet att ”nästan en miljon människor i Sverige lever på bidrag istället för att arbeta”. Men påståendet blir inte mer sant för att högerledaren upprepar det i tal efter tal.
I tidningen Arbetet påpekar ledarskribenten Martin Klepke helt korrekt att Kinberg Batra ”våldför sig på statistiken”.
För att komma fram till att ”nästan en miljon svenskar” lever på bidrag använder Kinberg det statistiska begreppet helårsekvivalenter på ett felaktigt sätt.
910 000 helårsekvivalenter är nämligen inte samma sak som att 910 000 människor lever på ”bidrag” året runt. Det är antalet timmar, omvandlat till helårsarbetstider, som alla svenskar (oavsett om de har varit hemma en vecka med vinterkräksjuka eller har en långvarig funktionsnedsättning) varit beroende av något trygghetssystem (a-kassa, sjukförsäkring eller liknande).
Man kan naturligtvis förstå att Moderaterna gärna vill mana fram bilden av ett stort utanförskap under det gröna styret och att det ”daltas” för mycket med bidragstagarna.
Men ett visst mått av hederlighet skadar aldrig den politiska debatten – i synnerhet inte en partiledare som ser sig själv som statsministerkandidat.
Det finns tillräckligt många utanförskapsområden och långtidsarbetslösa att diskutera utan att man behöver börja dribbla med siffror och luras med statistik.
Låt oss debattera den reella arbetslösheten – 364 000 personer, enligt Arbetsförmedlingens novembersiffror – istället för att missbruka begreppet helårsekvivalenter.
Dessutom bör det som föraktfullt kallas för ”bidrag” istället ses som en självklar del av ett modernt välfärdssamhälle.
För att citera Martin Klepke: ”Det är ´bidrag´ för utbildning, ´bidrag´ så människor som blir av med jobben i konjunktursvackor inte svälter ihjäl, ´bidrag´ till såväl arbetare som direktörer som ligger hemma i influensa och ´bidrag´ till dem som fötts med funktionsnedsättningar.”