Lördag 22 september 2018 sammanfattade jag mina intryck efter valet och inför riksdagsåret 2018/2019.
”En orolig tid väntar”, löd rubriken. Jag förutspådde en utdragen regeringsbildning och att Stefan Löfven (S) skulle få leda en expeditionsministär under en längre tid.
Så blev det också. 24 september bestämde sig en riksdagsmajoritet för att göra tummen ned för Stefan Löfven som statsminister.
Men det visade sig snabbt att denna majoritet inte var enig om alternativet till S-ledaren.
14 november avvisades även Ulf Kristersson (M) i en statsministeromröstning. 195 av riksdagens 349 ledamöter ville inte släppa fram en M- och KD-regering med direkt beroende av SD.
Diskussionerna mellan partierna fortsatte; det blev jul och det blev ett nytt år.
Till sist – efter sju sorger, åtta bedrövelser och 131 dagar av förhandlingar – lyckades dock S, C, L och MP hitta en lösning.
Januariavtalet – uppgörelsen om 73 sakfrågor – såg dagens ljus och 18 januari 2019 kunde riksdagen rösta fram Stefan Löfven som regeringsbildare.
Det betyder att det finns en grund och en riktning för politiken när de folkvalda samlas för ett nytt riksdagsår under tisdagen.
Stefan Löfven kan presentera en regeringsförklaring som har ett brett stöd i riksdagen och goda förutsättningar att bli verklighet.
Det finns självfallet saker i Januariavtalet som tål att kritiseras. Till exempel skrivningarna om arbetsrätten och den slopade värnskatten.
Men mycket är att beteckna som S-framgångar. Dit hör välfärdsmiljarderna, infrastrukturinvesteringarna (bland annat Norrbotniabanan), beskeden om en aktivare landsbygdspolitik och fler platser i Kunskapslyftet. Löfven brukar beskriva 57 av de 73 punkterna som ”bra socialdemokratisk politik”.
Regeringspolitiken hade naturligtvis sett annorlunda ut om Löfven fått bestämma allt själv.
Men så länge svenska folket inte ger en klar majoritet för det ena eller andra sidan är det så här det blir. Då blir det kompromisser och konstruktioner som Januariavtalet – inte det socialdemokratiska partiprogrammet till punkt och pricka.
Att kompromissa och finna breda pragmatiska lösningar är dessutom något väldigt demokratiskt. Rickard Lindström (SSU-ordförande 1922-1928) formulerade det snyggt i den lilla skriften ”Om kompromiss” som KF gav ut 1932.
”För att samhället skall hålla samman, måste under förutsättning av demokrati kristalliseras ut en ’gemensam mening’. Denna ’gemensamma mening’, det demokratiska samhällets modus vivendi, skapas genom ett invecklat balanssystem av överenskommelser, avslipningar, medgivanden ... Demokratins samhälle är kompromissens samhälle.”
Det är också en bra levnadsregel för de 349 folkvalda som kliver in i riksdagshuset denna dag.
Ingen av dem kan driva igenom ett beslut på egen hand. Det är bara genom att samtala, samverka och jämka ihop sig med andra som de kan nå resultat.
Gaphalsarna får alltid sin stund i rampljuset. Men i slutändan är det pragmatikerna och samarbetsingenjörerna som bär politiken framåt.