LO:s jämställdhetsbarometer är nyttig läsning. Den påminner om att Sverige fortfarande är ett land med köns- och klassorättvisor. I Sverige 2018 finns alltjämt stora skillnader mellan män och kvinnor, liksom mellan arbetar- och tjänstemannayrken.
I rapporten använder LO begreppet faktisk månadslön, vilket tar hänsyn även till tjänstgöringsgrad.
Den genomsnittliga faktiska månadslönen för en arbetarkvinna blir då 18 480 kr, eftersom så många jobbar deltid.
Det ska jämföras med en man i arbetaryrke som tjänar 25 024 kr i månaden. För en man i ett tjänstemannayrke är den faktiska månadslönen 40 704 kronor.
Dessa stora löneskillnader påverkar oss genom hela livet. Pensionssystemet är ju könlöst. Men eftersom kvinnor både har lägre löner och arbetar mer deltid blir pensionen lägre än för män.
För många lågavlönade undersköterskor och handelsanställda, som arbetat deltid en stor del av livet och varit föräldralediga en längre period, kan den första pensionsutbetalningen bli rena chocken.
Det är dessutom inga små grupper som berörs. Många kvinnor har högst osäkra villkor på arbetsmarknaden.
Endast 4 av 10 kvinnor i arbetaryrken har en tillsvidareanställning på heltid!
Sådana krassa fakta finns skäl att påminna om nästa gång som Jan Björklund (L) , Annie Lööf (C) eller någon annan borgerlig politiker talar om att lägstalönerna måste sänkas.
Det är en politik som skulle förstärka löneklyftorna på arbetsmarknaden och leda till att ännu fler arbetarkvinnor fick svårigheter att spara ihop till en anständig pension.
Under de senaste avtalsrörelserna har skett en viss utjämning av lönerna mellan män och kvinnor. Låglöne- och jämställdhetssatsningar, liksom extrapengarna till undersköterskorna 2016, har gett resultat.
LO-rapporten visar emellertid att det återstår massor att göra innan vi kan tala om en jämställd arbetsmarknad.