Det är en helt riktig ambition att fasa ut miljöskadliga bränslen och fasa in fossilfria alternativ. Men det är även rimligt att det sker på ett sådant sätt att det inte slår ut jobb och produktion i Sverige.
En reformistisk – stegvis och successiv – samhällsomvandling är att föredra även i det här sammanhanget.
Snabba och plötsliga förändringar, som innebär allvarliga störningar för både folk och företag, riskerar att leda till en backlash för miljö- och klimatpolitiken.
Det bör icke minst finansminister Magdalena Andersson (S) och finansmarknadsminister Per Bolund (MP) begrunda när de nu förbereder en grön skatteväxling.
Det låter tjusigt när regeringsföreträdarna och deras samarbetspartners i C och L säger att de vill sänka skatten på arbete och höja miljöskatterna. Men om konsekvensen blir en nedlagd gruva och massor av förlorade jobb i lilla Pajala framstår ju denna politik inte längre som lika aptitlig. Då kan S, C, L och MP räkna med en växande opinion mot den gröna skatteväxlingen.
Därför hoppas jag att partiföreträdarna lyssnar på vad Per-Erik Lindvall, vd för Kaunis Iron, säger i NSD:s intervju 12 februari.
Enligt Lindvall betyder förslaget om att höja skatten på diesel som används för gruvfordon hela 25 miljoner kr i merkostnader för det nystartade gruvbolaget.
”Vi har inte marginaler så att vi kan skänka bort 25 miljoner kr”, konstaterar han.
Det borde föranleda viss eftertanke och besinning när de fyra samarbetspartierna nu sätter sig ned för att resonera om det slutgiltiga innehållet i vårändringsbudgeten.
Varför inte ta fasta på det konstruktiva och kloka förslaget från riksdagsledamoten Birger Lahti (V), Pajala?
”Man borde införa en trappa så att det går på flera år, så att man under tiden kan titta på hur man kan effektivisera driften. Det blir galet när man gör allt direkt. Jag vet att det blir svårt för gruvföretagen och att införa skatterna stegvis tror jag vore klokare”, säger Lahti till NSD.
En sådan modell borde tilltala en socialdemokratisk reformist som Magdalena Andersson men även Annie Lööf (C). Som näringsminister 2011-2014 var Lööf en pådrivare för den nya statliga mineralstrategin.
”Med denna strategi ska konkurrenskraften i svensk gruv- och mineralnäring ökas, så att Sverige behåller och förstärker sin position som EU:s ledande gruvland”, framhöll Lööf när strategin presenterades i början av 2013.
Därför kan det knappast ligga i Lööfs och Centerpartiets intresse att slå undan benen för Kaunis Iron och Pajalamalmen.
Självklart måste även svensk gruvindustri förändras och tänka mer hållbart. Det behövs en övergång till el och biobränslen i gruvproduktionen. Men det är ingen smart politik att genomföra förändringarna på ett sådant sätt att det innebär en utslagning av verksamhet i Sverige.
Det flyttar i realiteten bara jobben och gruvproduktionen till länder med sämre miljö- och arbetsvillkor än Sverige – och då är faktiskt inget vunnet för planeten, klimatet och miljön.