Jag trodde att Annie Lööf (C) skulle hitta en väg framåt i regeringsfrågan och begära mer tid hos talmannen. Men jag fick fel.
Under torsdagen meddelade C-ledaren att hon ger upp sonderingsförsöken.
För en utomstående betraktare är det svårt att förstå att det går så trögt i regeringssamtalen för S, MP, M, C, KD och L.
Som Lööf konstaterade vid torsdagens pressträff finns gemensamma ambitioner när det gäller behovet av en ny skattereform, minskade utsläpp av växthusgaser, förstärkningar av rättsväsende och försvar, liksom satsningar på vården.
Till detta ska läggas att både socialdemokrater och moderater talat om att det behövs breda uppgörelser om migrationen och bostadspolitiken.
Visst, det finns frågor med ideologisk sprängkraft – icke minst synen på jobbpolitiken och arbetsrätten.
Men det är, som jag skrivit tidigare på denna sida, möjligt att hantera även den typen av motsättningar.
Hedra den svenska partsmodellen! Låt fack och arbetsgivare (arbetsmarknadens fria och självständiga aktörer) sköta förhandlingarna om anställningstrygghet, turordningsregler, ingångslöner med mera! Då behöver det inte ställa till trassel för en blocköverskridande regering.
Fram till i år har en regeringsbildning i Sverige aldrig tagit längre tid än 25 dagar. Det rekordet är nu sedan länge passerat. Idag har det gått 75 dagar sedan valet utan att en ny regering kunnat presenteras.
I andra delar av Europa är det i och för sig inte ovanligt med utdragna och komplicerade regeringsförhandlingar.
Det tog hela 541 dagar innan Belgien fick en ny regering efter valet 2010. 2016 tog regeringsbildningen i Spanien tio månader. Efter det tyska valet 2017 dröjde det ett halvår innan Angela Merkel lyckades bilda en ny storkoalition.
I Nederländerna brukar regeringsbildningarna ta i genomsnitt mer än 100 dagar!
Det finns emellertid inga skäl att eftersträva att bli mer likt övriga Europa i det här avseendet.
Vi vet att det finns massor av olösta frågor som pockar på uppmärksamheten och kräver regeringsbeslut.
Tag bara demografin. Ett växande antal äldre behöver vård och omsorg. Enligt fackförbundet Kommunal behövs ytterligare 135 000 anställda i välfärdssektorn enbart under kommande mandatperiod. Det kommer att krävas både resurstillskott och utbildningsinsatser för att möta denna enorma utmaning.
Eller tag de utlovade ersättningsjobben för de anställda vid Radiotjänst i Kiruna, som läggs ned vid årsskiftet. Det är ingen struntfråga för de berörda människorna eller Malmfältskommunen.
Eller tag bearbetningskoncessionerna för de planerade gruvorna i Älvsbyn och Jokkmokk. Företagen och kommunerna efterlyser med all rätt ett klart besked från regeringen.
Den 12 december ska riksdagen börja rösta om statsbudgeten. Till dess borde Sverige ha fått en regering på plats som kan ta sig an både akuta frågor och mer långsiktiga projekt.
Fortsatt osäkerhet i regeringsfrågan – i kombination med oklarheter om den ekonomisk-politiska kursen – är inget som gagnar Sverige som industri- och välfärdsnation.
Därför är det hög tid att alla vuxna i rummet nu börjar röra på sig och söka en pragmatisk lösning.
De rödgröna partierna och hela eller delar av alliansen enades om 26 sakpolitiska överenskommelser under mandatperioden 2014-2018.
Steget till en gemensam regering borde egentligen inte vara så långt.