Gunnar Helén (Folkpartiets ledare 1969-1975) blev rasande när han hörde förtalet av Olof Palme under fina middagar på Östermalm i Stockholm.
Vid ett tillfälle slängde han servetten i bordet och lämnade ett middagssällskap med höga företagsledare, generaler, advokater och ämbetsmän.
Helén var en övertygad socialliberal som arbetade för ”sociala reformer utan socialism”.
Han hade lätt för att tala med Olof Palme och inga svårigheter att göra upp med socialdemokratin.
Ett exempel är Haga-uppgörelserna 1973 och 1974, när dåvarande S-regeringen gjorde upp med delar av den borgerliga oppositionen om den ekonomiska politiken.
Jag tänker på Gunnar Helén när jag hör dagens FP-ledare Jan Björklund avvisa Stefan Löfvens invit till blocköverskridande samarbete.
Jag förstår, uppriktigt talat, inte hur Jan Björklund resonerar och kan låsa sig så hårt till dagens blockpolitik.
1. Jag har all respekt för att Folkpartiet arbetar för en borgerlig majoritetsregering som sitt förstahandsalternativ.
2. Men Folkpartiet, liksom andra ansvarskännande partier, borde även ha beredskap för att det kanske inte går som man vill.
Ett sådant scenario är allt annat än orealistiskt.
För det första har dagens borgerliga fyrpartiregering inte majoritet i riksdagen ens i dag.
Det betyder att dagens regeringskonstellation har stora svårigheter att få stöd för delar av sin politik i riksdagen, vilket visar sig bland annat i den aktuella debatten om skiktgränsen i skatteskalan.
För det andra pekar opinionsmätningarna på att den parlamentariska situationen kan bli ännu rörigare efter valet 2014.
Inget av de traditionella politiska blocken kan känna sig säker på egen majoritet.
Det växer fram ett helt nytt politiskt landskap i Sverige.
Därför borde fler göra som Stefan Löfven och tänka utanför boxen.
Men det vill Jan Björklund tydligen inte göra. Han låser i stället in sig själv och sitt parti i högerburen.
Det är förvånande med tanke på Folkpartiets tradition som samarbets- och mittenparti.
Socialdemokrater och folkpartister är verkligen inte överens om allt. Men från tid till annan har partierna kunnat sträcka ut handen till varandra.
Gunnar Helén är ett exempel på en pragmatisk och samarbetsinriktad liberalism. Det finns fler:
- Bengt Westerberg gjorde upp med Ingvar Carlsson om den stora skattereformen 1990-1991.
- Ola Ullsten och Olof Palme bildade gemensam front inför folkomröstningen om kärnkraften 1980.
- Nils Edén och Hjalmar Branting satt i samma regering 1917-1920. Det var en regering som tog initiativ till både rösträtten och lagen om åtta timmars arbetsdag.
Jan Björklunds hårda låsning till blockpolitiken och starka aversion mot socialdemokratin känns som ett brott mot en gammal fin liberal tradition.
Som synes finns det gamla FP-ledare som sett värdet av att göra upp med arbetarrörelsen.
OLOV ABRAHAMSSON