Efter riksdagsbeslut bildades 1940 Norrbottens järnverk AB, NJA – ett statligt företag som gjorde Luleå till en stålstad.
I år är det 75 år sedan det första järnet tillverkades på Svartöstadens industriområde i Luleå. Dessutom har det gått 40 år sedan NJA blev en del av SSAB (Svenskt Stål AB).
Det finns goda skäl att uppmärksamma dessa jubileum.
De ger en möjlighet att berätta historien om SSAB och hur samarbete mellan stat och privata aktörer byggde en konkurrenskraftig stålkoncern.
Minns hur det var på 1970-talet. Svensk stålindustri befann sig i djup kris.
Nedläggningen av varvsindustrin i Sverige, oljekrisen, nedgången i bostadsbyggandet och vikande konjunkturer slog stenhårt mot landets stålindustri. Plötsligt fanns en betydande överkapacitet av stålproduktion.
I det läget gick staten in som en aktiv näringspolitisk aktör. En statlig utredning – Handelsstålsutredningen – tillsattes.
1977 kom ett förslag om samgående mellan Gränges Oxelösunds Järnverk, NJA och Domnarvets järnverk.
Det gemensamma bolaget SSAB bildades 1978. Staten var till en början hälftenägare via gamla Statsföretag.
Det nya bolaget genomförde kännbara förändringar. Verksamheten koncentrerades till färre enheter. Många anställda förlorade sina jobb.
Strukturomvandlingen gav emellertid resultat. 1982 visade SSAB för första gången en blygsam vinst.
Det var en smärtsam process för många människor och orter, men den innebar att svensk stålindustri överlevde och tog sig igenom krisåren.
Fyra decennier senare kan dagens koncernchef Martin Lindqvist ställa in siktet på att SSAB ska bli världens lönsammaste stålbolag av sin typ år 2020.
Det är en framgångshistoria som rymmer lärdomar för vår tid.
SSAB är inte resultatet av en blind tro på privatiserings- och marknadslösningar. Bolaget är frukten av att staten tog på sig ledartröjan och deltog aktivt i skapandet av en ny stark stålkoncern.
Politiker och privatkapitalister gjorde gemensam sak för att rädda och utveckla svensk industri.
Glädjande är även att se hur detta gamla anrika stålbolag nu engagerar sig för de stora framtids- och ödesfrågorna.
20 juni satte statsminister Stefan Löfven (S) spaden i marken för pilotanläggningen Hybrit på SSAB-området i Luleå.
I samarbete med statliga Vattenfall och gruvjätten LKAB har SSAB bestämt sig för att utveckla en stålproduktion helt utan koldioxidutsläpp.
Stål utan kol, lyder parollen.
Statliga Energimyndigheten bidrar med totalt 528 miljoner kr och siktet är inställt på att ha en lösning för fossilfritt stål 2035.
Det är ett modernt uttryck för den samarbetskultur som byggde SSAB starkt och gjort hela Sverige till ett framgångsrikt industri- och välfärdsland.
Det kan vara värt att erinra om i dessa regeringsbildningstider. Det är pragmatiska samarbetslösningar – inte ideologiska skyttegravskrig – som varit framgångsreceptet.