Lär av Sträng och Lassinantti
En gång för länge sedan spände legendariske finansministern Gunnar Sträng ögonen i mig. Platsen var ett konferensrum i gamla SAS-hotellet i Luleå. Norrlandsfonden höll sitt 25-årsjubileum 16 januari 1986 och Sträng var inbjuden som högtidstalare.
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.
"Finns det någon journalist från Norrländskan här?", undrade Sträng bestämt och blickade ut över lokalen.
Jag var där, men jag kände mig verkligen inte som någon färdig NSD-journalist. Jag hade bara en praktikplats på tidningen, men jag räckte i alla fall upp handen och markerade tidningens närvaro åt den stränge och myndige ex-ministern.
Jag såg framför mig hur Norrländskans representant på plats skulle få sig en uppsträckning för någon förment eller verklig oförrätt, men Sträng ville bara ge sitt talarmanus till tidningen.
Jag tackade och tog med Strängs handskrivna manuskript tillbaka till redaktionen. Där gick Strängs talarstolpar ett okänt öde till mötes.
Det finns goda skäl att påminna om Strängs föreläsning 1986. Den kan lära oss en del om vilken roll som staten och statens företag kan spela i den regionala utvecklingen.
Sträng gjorde en tillbakablick till början av 1960-talet, när han och Ragnar Lassinantti tog initiativet till Norrlandsfonden. Norrlandsfonden var vid sin tillkomst 1961 en framsynt innovation i regional- och näringspolitiken.
Sträng, Lassinantti och andra framsynta politiker ville bredda länets arbetsmarknad och stärka det norrbottniska näringslivet.
Norrbotten skulle inte bara vara beroende av skog, malm och vattenkraft.
Norrlandsfonden fick sitt första kapitaltillskott från statliga LKAB. Gruvbolaget stoppade in 15 miljoner i fonden, vilket var mycket pengar för 50 år sedan.
I stadgarna skrevs att fonden ska främja sysselsättning och näringslivsutveckling i norra Sverige.
Norrlandsfonden har inte varit det enda initiativet med den ambitionen. 2004 bidrog LKAB med 100 miljoner kronor till ett forskningscentrum inom bergvetenskap och metallurgi vid Luleå tekniska universitet. Samma år satsade statliga energijätten Vattenfall 100 miljoner kronor i Inlandskraft AB för att stödja nya företagsidéer i inlandskommunerna.
Det är viktiga och angelägna insatser, men det är egentligen bara småpengar jämfört med de mångmiljardvinster som LKAB, Vattenfall och andra statliga företag gör och har gjort i regionen.
16 augusti kunde NSD rapportera att LKAB fortsätter att göra jättevinster. Rörelseresultatet första halvåret i år blev historiskt höga 6,2 miljarder kronor. Det ska jämföras med 3,3 miljarder kronor under samma period i fjol.
Några tecken på konjunkturavmattning upplever bolaget heller inte. Ledningen för LKAB gör bedömningen att järnmalmsmarknaden kommer att vara fortsatt stark "den närmaste tiden". Den starka tillväxten i Indien och Kina fortsätter att driva upp efterfrågan och priserna på järnmalm. LKAB är och förblir en gigantisk guldkalv för den svenska statskassan.
En del av dessa vinster borde kunna återföras till regionen för att bredda näringslivet. Dagens politiker borde resonera som Sträng och Lassinantti när det gäller de statliga bolagen. En del av vinsterna från LKAB, Vattenfall och Sveaskog bör användas som en återbäring för att främja utvecklingen i norra Sverige.
Den nuvarande riksdagsmajoriteten har hittills betraktat de statliga företagen som simpla försäljningsobjekt. Utförsäljningar av statlig egendom ska finansiera skattesänkningar åt medelklassen.
Men det går faktiskt att använda bolagen på ett annat, mer offensivt, sätt. De statliga bolagen kan fungera som instrument i den regionala tillväxtpolitiken.