Under måndagen kom beskedet att Ola Ullsten gått bort. Han var statsminister 1978-1979 och partiledare för Folkpartiet (som numera heter Liberalerna) 1978-1983.
Ola Ullstens tillträde som statsminister var en speciell historia.
Bakgrunden var följande: Den borgerliga trepartiregeringen, som tillträdde efter valet 1976, kunde inte enas om kärnkraften och sprack redan 1978.
Det var ett knepigt parlamentariskt läge när dåvarande talmannen Henry Allard sonderade terrängen för en ny regering.
De fem dåvarande riksdagspartierna blockerade i princip alla lösningar utom en folkpartistisk minoritetsregering. Men en sådan regering förutsatte passivt stöd från Socialdemokraterna och Olof Palme.
I den avgörande riksdagsomröstningen i oktober 1978 la S-riksdagsgruppen ned sina röster, vilket innebar Ullsten kunde bilda minoritetsregering.
Eftersom Folkpartiet bara hade 39 av riksdagens 349 mandat är detta den svenska regering som haft absolut smalast parlamentarisk bas.
För stora delar av arbetarrörelsen var det ett svårsmält beslut att släppa fram den liberala minoritetsregeringen. Men det säger något viktigt om dåvarande S-ledaren Olof Palme.
I borgerliga historieskrivningar framställs han som en stridens man. Men även Palme sökte samförstånd över blockgränsen.
Han hoppades att de nedlagda rösterna till förmån för Ullstens regering skulle luckra upp blockpolitiken och lägga grunden för ett mer långsiktigt samarbete mellan socialdemokrater och socialliberaler.
Så blev det dock inte. Ullsten blev en kortvarig partiledare och drömmen om en blocköverskridande regering med socialdemokrater och socialliberaler kvävdes i sin linda. Men Ullsten och Palme lyckades ändå göra upp om centrala frågor som skatterna och energipolitiken. De såg att det gick att åstadkomma resultat genom att prata ihop sig i sak.
Detta är också en fingervisning till dagens splittrade och svårnavigerade politiska landskap.
Allt talar för att Sverige kommer att få ett mycket oklart parlamentariskt läge efter höstens val. Inget av de traditionella politiska blocken är i närheten av en majoritet i någon opinionsmätning.
Därför kommer det att behövas många samförståndsmän och samarbetsingenjörer av Ola Ullstens snitt efter höstens val. Stridstupparna göre sig icke besvär.
Alex Voronov formulerar det klokt på ledarsidan i Eskilstuna-Kuriren (lib):
”Ola Ullsten höll inte med dem som såg samarbete med socialdemokraterna över blockgränsen som otillåtet. I en del lägen kunde sådant samarbete tvärtom vara nödvändigt. 35 år efter att han lämnade riksdagen och den liberala partiledarposten framstår hans öppenhet i de frågorna som än mer klarsynt. Särskilt när radikalt antiliberala rörelser åter är ett växande hot i Europa.”