PÄ ett mÀnskligt plan Àr det lÀtt att förstÄ Maud Olofssons ilska mot KU:s kommande granskning av Nuon-affÀren. Hon har lÀmnat regeringen och trodde antagligen att hon skulle fÄ ta det lugnt pÄ Älderns höst. Men det Àr rimligt att svenska folket fÄr svart och vitt. Historien behöver en genomlysning.
Statliga Vattenfalls köp av hollÀndska Nuon Àr en av de absolut sÀmsta affÀrerna i svensk företagshistoria.
Nuon har blivit en kvarnsten runt halsen pÄ den svenska energijÀtten och har gjort svenska folket fattigare.
Vattenfall har tvingats skriva ned vÀrdet av sina tillgÄngar med nÀstan 30 miljarder kronor (hittills) och tvingas nu till stora personalnedskÀrningar.
Som ansvarig för nÀringspolitiken under mÄnga Är kan Maud Olofsson inte smita frÄn sitt ansvar - i synnerhet inte med tanke pÄ att Svenska Dagbladet avslöjat att Olofssons egna tjÀnstemÀn varnade henne för Nuon-affÀren.
Men det Ă€r fel att göra Nuon till bara en frĂ„ga om Maud Olofssons kompetens. Ăgarpolitiken var för slapp Ă€ven tidigare.
Redan under S-Ären började ledningen pÄ Vattenfall snickra pÄ sitt europeiska imperiebygge.
Det gick bra ett tag. Men med Nuon tog det en Ànde med förskrÀckelse. MÄnga har anledning att lÀra av det.
Det finns starka argument för ett samhÀllsÀgt Vattenfall som förvaltar och förÀdlar svensk vattenkraft och andra svenska energikÀllor.
DÀremot Àr det svÄrare att motivera att svenska staten Àr storÀgare i tysk kÀrnkraftsindustri eller hollÀndska gaskraftverk.