11-22 december 2013 genomfördes de 27:e Sydostasiatiska spelen i Burma. Tävlingen är ett mini-OS för elva sydostasiatiska nationer och samlade omkring 4700 deltagare.
Det var första gången sedan 1969 som Burma fick arrangera spelen.
Arrangörskapet är ett tecken på att Burma (eller Myanmar, som landet också heter) numera ses som en del av det internationella samfundet.
De styrande i Burma var länge en paria i världssamfundet. Den långvariga och brutala militärdiktaturen isolerade landet.
Men sedan några år tillbaka sker en reformprocess i landet.
Militärerna har tagit av sig uniformerna och satt på finkostymerna. Oppositionella har frigetts. Massmedier och oppositionspartier verkar fritt.
Fria och allmänna val är utlysta till 2015. Under 2014 är landet för första gången ordförandeland i den asiatiska samarbetsorganisationen Asean.
Landet är visserligen fortfarande långt från demokrati. Men i de flesta avseenden går det åt rätt håll.
Därför är det naturligt att EU, USA, FN och andra delar av världssamfundet lättar på sanktionerna mot Burma.
Det är viktigt att stödja reformivrarna och visa att landet tjänar på en demokratisk utveckling och ökad respekt för mänskliga rättigheter.
I det perspektivet ska även de Sydostasiatiska spelen betraktas. Det var ett litet men viktigt steg för att bjuda in Burma i den internationella gemenskapen.
Även idrottsligt blev spelen en framgång för Burma. I Myanmar Times läser jag om den kvinnliga boxaren Ma Nwe Oo som tog landets första boxningsmedalj på 50 år.
Ma Nwe Oo kommer från fattiga förhållanden. Hon fick sluta skolan redan som 10-åring för att börja jobba som städerska. Men tack vare idrotten har hon fått en chans att utvecklas och tjäna pengar.
”Jag är så glad att jag kan försörja min familj”, säger Ma Nwe Oo i Myanmar Times.
Att det var en tjej som tog Burmas första boxningsmedalj på 50 år är talande.
Jag har nu besökt Yangon två gånger, i maj 2012 och februari 2014. Vid bägge tillfällena har jag slagits av den roll som kvinnorna spelar för den demokratiska utvecklingen.
De gör en aktiv insats i politiska partier, människorättsorganisationer, fackföreningar, fredsgrupper och andra folkrörelser.
Männen dominerar förvisso ännu på maktpositionerna.
”När det förhandlas om fred i Kachin finns det bara en kvinna vid bordet. Resten av deltagarna är män”, berättar Kohn Ja, som är aktiv i Kachin Peace Network och som jag träffade i Yangon.
Det känns dock som att en förändring är på gång.
Oppositionsledaren och fredspristagaren Aung San Suu Kyi är en stark demokratisymbol, Sydostasiens egen Nelson Mandela.
Men bakom henne, vilket är det mest hoppingivande, finns dessutom tiotusentals andra kvinnor som verkar för ett bättre liv i Burma.
Det, tror jag, är även en lärdom för svensk biståndspolitik. Jämställdhetsinriktat bistånd kan bli mer effektivt och bidra till snabbare reformer.
Det finns för övrigt en del forskning som tyder på saken.
- FN:s jordbruksorgan FAO har visat att om kvinnorna får lika stort inflytande som männen över pengarna så ökar skördarna.
- Världsbanken skriver i en rapport att jämställdhet är en förutsättning för mer tillväxt och minskad fattigdom i U-länderna.
- OECD:s biståndsorgan DAC konstaterar att kvinnor i fattiga länder investerar dubbelt så mycket som män i lokalsamhället och den egna familjen. Av varje tjänad hundralapp återinvesterar kvinnor 90 kronor. Männen återinvesterar bara 30-40 kronor.
Mina egna upplevelser i Yangon ger ingen annan bild.
Det finns många duktiga och modiga kvinnor som driver på för en förändring i landet.
De förtjänar omvärldens stöd.