Ledare: Bra att upphandlingen av Luleås nya hamn avbryts

I fredags kom beskedet: Upphandlingen av den nya hamnen i Luleå avbryts. Det hade inte kommit in ett enda anbud som uppfyller kraven. Trist så klart, men samtidigt bra.

Att inget anbud höll måttet är ett bevis på att kommunen ställer höga krav på den som ska få äran att genomföra detta enorma projekt. Det är bra. Den tiden när politiker slumpade ut gemensamma angelägenheter av ideologiska skäl verkar vara förbi. 

Och efter decennier av mer eller mindre klåpiga upphandlingar runt om i landet har kommunpolitiker äntligen lärt sig. De ansvarar för medborgarnas pengar och de måste ställa krav. Precis som nu görs i fallet med den nya hamnen i Luleå.

100 fotbollsplaner, så stort är det område som ska bli en helt ny och ultramodern hamn i Luleå. För mig som då och då står på Nya Söderstadion och ser Hammarby vinna derbyn är en fotbollsplan med drygt 30 000 människor runt himla maffigt. 100 likadana bredvid varandra är svindlande. 

När hamnen är byggd blir det landets näst största, efter Göteborg. Men, med den inte helt oväsentliga detaljen: att den ligger i arktiskt klimat och med tidvis isbelagda farvatten. Det ställer unika krav på bygget. 

En ny hamn behövs för att frakta ut de värden som skapas i Norrbotten och för att kunna förse världen med kolfritt stål, som skulle rosta om det låg öppet som malen gör i den nuvarande hamnen.

Luleås nya hamn är inte bara stor och nödvändig. Den är också dyr. Som det ser ut nu blir notan för bygget i nästan samma nivå som vad Nya Karolinska sjukhuset skulle ha kostat. Det projektet slutade som världens dyraste sjukhus. Konstruktionen i upphandlingen gjorde att det läckte skattepengar som ett såll.

Till skillnad från den då moderatstyrda regionen i Stockholm har alltså Luleå kommuns politiker formulerat en upphandling med tydliga krav på entreprenören för både byggnation och drift.

Inga skattebetalare ska behöva uppleva det totala haveri som upphandlingen kring Nya Karolinska resulterade i. Ingen vet riktigt vad slutnotan blivit, men vissa uppgifter säger över 55 miljarder, alltså 40 miljarder mer än ursprungsplanen.

Luleå kommun ska ha en stor eloge för att de hanterar upphandlingen av sitt gigantiska projekt betydligt mer professionellt. Även om det just nu innebär att upphandlingen avbryts.

Vad som däremot inte är värt en eloge är att staten tvingar kommunen att göra hela det här arbetet helt själv. Det är faktiskt helt sjukt. Hur man än vrider och vänder på det så hamnar kostnader för upphandlingsexperter, jurister och annan nödvändig byråkrati på kommunen.

Det kan inte vara en enskild kommuns uppgift att bära hela ansvaret och risken för en så stor infrastruktursatsning som är av både nationellt och internationellt intresse.

Staten ser bara frukten av det som kommer från norr, inte vilken kraftansträngning det innebär för den här delen av landet.

Alla LKAB:s vinster går rakt in i statskassan. Inte en krona går till att bygga ut Malmbanan där godset fraktas. Vinsten för produktionen i de stora bolagen lämnar Norrbotten utan att det investeras i den hamn som är nödvändig för att de över huvud taget ska göra någon vinst.

Det är minst sagt häpnadsväckande. Kommunens mångmiljardupphandling till hamnen är viktig för Norrbotten. Men kanske än viktigare för landet som helhet, för vår försörjning och vår säkerhet.

Hur kan regeringen lämna Luleå kommun med hela ansvaret och risken? Bryr de sig så lite om norra Sverige? Eller egentligen: Bryr de sig så lite om hela Sveriges tillväxt, säkerhet och förutsättningar för grön omställning?

Nej, jag menar inte att staten ska vare sig äga eller drifta hamnen. Kanske behöver de inte ens en gång finansiera. Men de behöver ta ansvar. Det kan handla om lånegarantier, upphandlingsstöd eller annan kringverksamhet som underlättar för att bygget kommer i gång – dela på risken helt enkelt.