På senare tid har jag talat med flera fackliga företrädare som varnat för Sverigedemokraterna och beskrivit dem som ett ”högerparti”.
En utredning från RUT (riksdagens utredningstjänst) bekräftar bilden.
Under de tre första riksdagsåren har partiet – när det hamnat i en vågmästarposition - röstat med högerregeringen i drygt 80 procent av fallen. I höstas ökade andelen till hela 90 procent!
I vissa frågor har SD till och med intagit direkt antifackliga positioner. Till exempel kräver SD ytterligare uppluckringar i lagen om anställningsskydd.
Arbetsgivare ska få större möjligheter att sparka vem de vill vid neddragningar. I stället för dagens två undantag från turordningsreglerna vill SD ha hela fem undantag.
Ett annat exempel är a-kassan. I december 2010 gav Sverigedemokraterna inte sitt stöd till S-kravet på bättre ersättningsnivåer i a-kassan.
I stället avstod partiet från att rösta, vilket innebar att regeringen fick majoritet. Indirekt blev det ett stöd till borgarregeringens fortsatta urholkning av a-kassan.
I skattepolitiken ligger SD nära regeringens linje. SD backade upp både bolagsskattesänkningen (16 miljarder kr) och det femte jobbskatteavdraget (12 miljarder kr).
Det är pengar som hade kunnat göra nytta för sjukvård, skolor och äldreboenden. 28 miljarder kronor motsvarar lönen för många tusen lärare och sjuksköterskor.
Men när det kom till kritan valde SD att traska patrull med Moderaterna på skattesänkningsvägen.
När Åkesson talade på höstens SD-stämma riktade han dessutom udden mot S. Metallarbetaren Stefan Löfven (inte karriär- och högerpolitikern Fredrik Reinfeldt) utmålades som huvudfienden.
Det råder ingen tvekan om var SD hör hemma på den politiska skalan. En röst på Åkesson är en röst på fortsatt högerpolitik.
Den vill som ha ett regeringsskifte i höst gör därför klokt i att rösta på S, V eller MP.
Och för den som vill ha en S-ledd regering finns absolut inget annat alternativ än en röst på Stefan Löfven.