Britta Flinkfeldt Jansson, S-kommunalråd i Arjeplog, skriker högt i sin blogg:
”JAG ÄR RÄDD ATT DEN HÄR KOMMUNEN INTE KOMMER ATT ÖVERLEVA.”
Kommunalråd brukar inte uttrycka sig så drastiskt.
”Man håller fasaden på plats och säger att man tror på det man gör. Att det kommer att ordna sig. För om inte kommunalrådet ser ljust på framtiden och säger att det kommer att ordna sig – så kanske inte folket orkar…”, konstaterar Flinkfeldt Jansson.
Men bakom den ljusa fasaden döljer sig en mörkare verklighet.
Arjeplogs befolkningstal är nu nere i 2960 invånare, vilket gör det svårt att klara basservicen.
Utrymmet för kommunala utvecklingssatsningar är i princip noll och intet.
Britta Flinkfeldt Jansson är ganska ensam om att tala klarspråk om sin hembygd.
Men Arjeplog är inte den enda kommunen som har problem. Runtom i vårt land finns många lands- och glesbygdskommuner med liknande bekymmer.
De upplever hur minskande befolkningstal tär på framtidstron och leder till lägre skatteintäkter och minskat underlag för den offentliga servicen.
Följaktligen är det även många som förutspår att vi kommer att möta en våg av kommmunsammanslagningar.
Två av tre ledande kommunpolitiker tror på sammanslagningar de närmaste åren, enligt en enkät som Dagens Samhälle gjorde 2013.
”Den sämsta lösningen är att ha kvar små kommuner utan reell makt”, säger S-kommunalrådet Lars Stjernkvist, Norrköping, i en intervju i anslutning till undersökningen.
Även tidigare statsministern Göran Persson tror att det är nödvändigt med förändringar.
Hundra kommuner vore ett lämpligt antal, säger han till tidningen Akademikern. I dag finns 290 kommuner.
Persson förstår att sådana djärva grepp kommer att möta hårt motstånd – särskilt bland politikerna i de många kommunala nämnder som skulle försvinna.
”Kommunsammanläggningar är i hög grad en identitetsfråga, särskilt i de politiska strukturerna. Medborgarna är säkert inte lika kallsinniga, de vill i första hand att välfärdsservicen fungerar”, konstaterar han.
Den stora statliga ansvarsutredningen, som presenterade sitt slutbetänkande 2007, valde att inte föreslå någon stor kommunreform. Men det känns som att verkligheten för länge sedan har sprungit ifrån utredarna.
”Kommunerna måste vara starka nog att leva upp till det ansvar vi har lagt på dem. Börjar ett 20-tal inte klara det måste man fundera över hela organisationen”, säger Göran Persson till Akademikern.
Så sker också i våra nordiska grannländer. Det danska exemplet är tankeväckande. För några år sedan genomförde Danmark en kommunreform. Målet var att ingen dansk kommun skulle ha färre än 30 000 innevånare.
Det betyder att det är stor skillnad jämfört med Sverige. I Sverige rymmer hela 208 av 290 kommuner (71 procent av alla kommuner) färre än 30 000 invånare.
Vi förväntar oss att småkommuner som Bjurträsk i Västerbotten, Munkfors i Värmland och Överkalix i Norrbotten ska ta ansvar för samma uppgifter och klara samma service som större kommuner som Umeå, Karlstad och Luleå.
Men det funkar inte. De minsta kommunerna har svårare att klara krav på speciallärare, barnpsykiatriska insatser, särskilda demensboenden och rekryteringen av kvalificerade chefer.
Litet är inte alltid vackert. Även Sverige skulle behöva en ordentlig kommunreform.