Under fredagen lyssnade jag på en intressant föreläsning i Vetenskapens hus i Luleå. Samhällsanalytikerna Emma Andersson och Helena Lund talade om "Sveriges nya geografi".
De bekräftar bilden av ett Sverige där skillnaderna växer mellan landets kommuner.
Förutsättningarna skiftar radikalt mellan den största kommunen (Stockholm med 911819 invånare) och den minsta (Bjurholm som har 2451 invånare).
I dag finns 48 kommuner som har färre än 8000 invånare. Många av dessa småkommuner upplever dessutom en stadig befolkningsnedgång.
Det slår stentufft mot lokalekonomin. Minskande befolkning betyder både mindre skatteintäkter och ett krympande underlag för såväl offentlig som privat service.
Det säger sig självt att fattiga småkommuner har andra förutsättningar att leverera service och välfärd än stora tillväxtkommuner.
Men vi förväntar sig oss ändå att Arjeplog och Överkalix ska ta ansvar för samma uppgifter som större kommuner som Luleå och Piteå.
Men det funkar inte. De minsta kommunerna har svårare att klara krav på speciallärare, barnpsykiatriska insatser, särskilda demensboenden och rekrytering av kvalificerade chefer.
Litet är inte alltid vackert och bra.
Följaktligen är det många som förutspår att det blir nödvändigt mer fler kommunsammanläggningar för att garantera kvaliteten i den kommunala verksamheten.
Två av tre ledande kommunpolitiker tror på sammanslagningar de närmaste åren, enligt en enkät i tidningen Dagens Samhälle 2013.
2007 skedde en stor kommunreform i Danmark. 270 kommuner blev 98 kommuner.
Det ter sig som en både sannolik och nödvändig utveckling även i Sverige. Kommunerna måste vara tillräckligt stora och starka för att klara det ansvar som ligger på dem.