Jag fattar att det tar tid att bygga järnväg, inte minst i arktiskt klimat, men ändå.

Hur är det möjligt att det ska ta ända fram till 2037 att bygga dubbelspår mellan Boden och Luleå?

De barn som går första klass nu kommer ta studenten då.

Formellt är sträckan Boden-Luleå en del av det som kallas för Stambanan genom övre Norrland, men för att malmen från Malmfälten och det framtida stålet från Stegra ska komma till hamnen i Luleå så är den helt central och i praktiken en del av Malmbanan.

I helgen rapporterade NSD om uppgifter från en ny rapport från Trafikverket.

Den fösta sträckan av dubbelspår, alltså Boden-Luleå, var planerad att börja byggas 2029. Enligt rapporten skjuts det upp ytterligare och beräknas stå klart först 2037.

Malmbanan är Sveriges tyngst trafikerade järnväg. Varje dag går det tolv fullt lastade malmtåg från Kiruna till Narvik och från Malmberget till Luleå går det fyra. På sträckan Boden-Kiruna går dessutom tio persontåg per dygn.

Bara LKAB säger sig förlora 100 miljoner kronor varje dag som tågen inte kan gå. Och det sker ofta. Förra vintern var det stopp i hela 65 dygn i sträck.

Det är ingen komplicerad matematik, en förlust på 6,5 miljarder.

Alla är överens om att spåren behöver både rustas och byggas ut, ändå går det så otroligt sakta.

Under 1880-talet byggdes järnvägen mellan Luleå och Gällivare på fem år. Ett decennium senare fortsatt bygget upp till Narvik. Också det tog fem år.

I somras besökte jag rallarkyrkogården vid Torneträsk och har sedan läst en hel del om bygget. Trots det kan jag inte fullt ut förstå de fasansfulla förhållanden som dessa människor, främst män, levde under för att få Malmbanan på plats. 

En arbetares liv var mindre värt vid förra sekelskiftet och de utnyttjades på de mest makabra sätt, så jämförelsen i tidsplan haltar betänkligt.

Å andra sidan har inte bara landets människosyn förändrats på drygt hundra år. Också vår rikedom och tekniken har utvecklats. 

Om det tog två gånger fem år att bygga hela sträckan när i princip allt skedde för hand så borde det inte behöva dröja ända fram till 2037 att lägga ett spår bredvid snutten mellan Luleå och Boden.

Så vad är hindret då?

Enligt Trafikverkets grova beräkningar skulle dubbelspår på hela Malmbanan kosta runt 120 miljarder. 

Enormt mycket pengar, men under de senaste sju åren har LKAB delat ut en vinst till staten på drygt 45 miljarder. Och då är det bara ett av de stora bolag som kör sitt gods på tåg till hamnarna i Narvik eller Luleå. 

Det är inte orimligt att tänka sig att LKAB:s vinst går till att bygga ut Malmbanan istället för rakt in i statskassan. Och att också de andra företagen bidrar med att bekosta utbyggnaden. Det är som sagt främst deras gods som går på den tungt belastade järnvägssträckan.

Jag vill dock vända mig mot en konstruktion likt Arlandabanan som skulle riskera att försvåra för persontrafik.

Men det är inte bara pengar som är problemet. Det handlar också om politik. 

Att regeringen inte direkt prioriterar norra Sverige är ju ingen nyhet. Det ser vi varje dag, bland annat i hur välfärden går på knäna och hur människor som vill och kan jobba här förvägras uppehållstillstånd. 

När de också släpar benen efter sig vad gäller Malmbanan så drabbar det faktiskt hela landet. 

Även om de inte bryr sig om Norrbotten så är det ju korkat att äventyra Sveriges tillväxt, inte minst i en ekonomiskt osäker tid.