Ledare: LKAB och Vattenfall

Våren, år 2014.
LKAB har bolagsstämma. För första gången översätter man till tyska, detta för att huvudägaren ska förstå vad som avhandlas. Det svenska gruvbolaget såldes 2013 och en effekt blev att finansminister Anders Borg (M) kunde presentera fina siffror i statsbudgeten. Skattesänkningar för höginkomsttagare och lättnader för företagen kunde bekostas med de miljarder som försäljningen av LKAB gav.
Näringsminister Maud Olofsson (C) förklarar vid en presskonferens att försäljningen av statliga Sveaskog till ett nordamerikanskt konsortium är ett led i Centerns kamp mot storskalighet. Olofsson menar att försäljningen är lika viktig som alliansregeringens omfattande ingrepp i löntagarnas trygghetssystem.

Vattenfall såldes till en fransk energijätte som har stora intressen i kärnkraften runt om i världen. Det är en sund utveckling att staten drar sig ur verksamheter och överlåter uppgifterna åt marknadens aktörer, menar Mats Odell (KD). Han tycker att samhället ska stå för en viss grundtrygghet men att det privata inslaget i samhället måste öka. Miljarderna från Vattenfall satsar regeringen på de motorvägar som enligt miljöminister Andreas Carlgren (C) leder till ett grönare samhälle.

Överdrifter? Vantolkningar? Propaganda?
Ja, vi får väl se vad som hänt 2014, om nu alliansregeringen mot förmodan får förtroendet att fortsätta regera. Man kan på goda grunder befara att privatiseringarna kommer att fortsätta. Under mandatperioden 2006-2010 hann alliansregeringen med en hel del. Och det handlar i första hand om ideologiskt betingade försäljningar. Nya marknader ska öppnas för privata entreprenörer, samtidigt som det offentliga inflytandet ska försvagas. De borgerliga, och särskilt då nyliberalerna som gjort sig breda inte minst inom Centern, vill se ett svagt samhälle. Under den nuvarande mandatperioden har privatiseringsivrarna tagit viktiga steg.

Apoteket privatiserades, liksom bilprovningen och Vin & Sprit, för att ta några exempel. Att ambitionerna slutar där tror ingen på.
Frånsett att försäljningar av gemensam egendom ligger i den ideologiska kompassriktningen så blir det ett stort inflöde till statskassan, något som alltid lockar en borgerlig finansminister. Enkelt uttryckt: det är som om en sömmerska säljer sin symaskin, hon får pengar i handen men inga framtida inkomster från sålda kläder.

En rödgrön regering kan inte köpa tillbaka allt som sålts, i så fall blir det inget kvar till viktiga reformer. Återställarpolitiken kan bara gälla vissa särskilt viktiga områden. Däremot skulle ett maktskifte i september 2010 leda till att hoten mot LKAB, Vattenfall, Sveaskog med flera avvärjs. Det är viktigt, inte minst för alla som bor i Norrbotten.