Det är tröttsamt att höra liberalen Jan Björklunds verklighetsfrämmande tjat om svensk fackföreningsrörelse.
”LO vill inte släppa in fler arbetslivet”, sa Björklund i riksdagens partiledardebatt i januari. I veckans debatt upprepade han argumentationen ännu en gång.
Men den stämmer så klart inte.
Hög arbetslöshet är inget fackligt intresse.Tvärtom är LO en aktiv och ivrig pådrivare för full sysselsättning, vilket även framgår av alla motioner och program som ska behandlas av helgens LO-kongress i Stockholms Folkets Hus.
Namnet på LO:s framtidsprogram är helt följdriktigt ”Vägen till full sysselsättning och rättvisare löner”. Det rymmer bland annat krav på större investeringar i infrastruktur, bostadsbyggande och välfärdspolitik – satsningar som ger fler jobb och tillväxt.
Skälet är enkelt. Låg arbetslöshet ger löntagarna en starkare position. Då kan de välja bort jobb med låga löner och dåliga arbetsmiljöer, vilket tvingar alla arbetsgivare (i alla fall de som vill ha arbetskraft) att känna större omsorg om de anställda. Valfriheten stärker löntagarna.
Motsatsen gäller om arbetslösheten är mycket hög. Då hamnar arbetsgivarna i ett starkare läge; då kan löntagarna få nöja sig med vilka skitjobb som helst.
Därför är det ett grundläggande fackligt intresse att arbetslösheten är så låg som det bara är möjligt.
Det är enkel marknadslogik som en liberal som Björklund borde begripa. Ju fler som är i arbete desto starkare blir facket.
Men en starkare arbetsmarknad är inte bara ett LO-intresse. Den stärker också demokratin.
I sina tal brukar LO-basen Karl-Petter Thorwaldsson peka på att arbetslöshet föder utanförskap, som i sin tur blir en grogrund för mer politisk extremism.
En starkare arbetsmarknad, som gör att fler blir delaktiga i samhällsbygget och känner framtidstro, är därmed ett skyddsvärn för demokratin.
Det är också ett starkt skäl för att den S-ledda regeringen inte får spara på jobbkrutet i den kommande höstbudgeten.