Under S-kongressen i mars läste jag en del kommentatorer som var förvånande över att Stefan Löfven talade så bra engelska när han välkomnade de internationella gästerna.
Men snälla nån! Löfven är faktiskt ingen novis på den internationella arenan.
Hans erfarenhet av internationellt arbete är större än vad Tage Erlander, Ingvar Carlsson, Göran Persson och Fredrik Reinfeldt hade när de blev statsministrar.
Under tiden i IF Metall skaffade sig Löfven ett stort internationellt kontaktnät inom både fack, näringsliv och politik.
Han var internationell sekreterare på gamla Metall och länge engagerad i metallarbetarnas internationella samarbetsorganisationer.
Han har även suttit i styrelsen för Olof Palmes Internationella Center. Sedan 2004 är han vice ordförande för Exportrådet.
Löfven levde inte under ostkupa på IF Metalls förbundskontor i Stockholm.
Tvärtom är han mer medveten än de flesta om att utvecklingen i omvärlden och globaliseringen påverkar villkoren även för Sverige och svenska löntagare.
Hans erfarenheter från tiden som fackligt aktiv inom exportindustrin är en bra grund för en person som siktar på att bli statsminister och att företräda Sverige i världen.
Som ny S-ledare har Löfven dessutom inte bara besökt arbetarekommunerna i Pajala och Sundbyberg.
Löfven har redan hunnit göra en rad resor utomlands – bland annat till Washington, Bryssel, Schweiz, Sydafrika, Norge och Finland.
Nyligen besökte han även FN-högkvarteret i New York.
Syftet är givetvis att se och lära, knyta kontakter och bygga nätverk inför framtiden. För en statsministerkandidat blir de internationella perspektiven allt viktigare.
Det känns som att Stefan Löfven är väl förberedd för att axla rollen som Sveriges företrädare i världen och Europa.
Han kommer att fixa EU-toppmötena minst lika bra som Fredrik Reinfeldt.
Löfven är en stark representant för arbetarrörelsens internationella traditioner och engagemang.