De politiska samarbetsmönstren i kommunpolitiken stämmer inte alltid överens med de traditionella blocken.
Ett närliggande exempel är Kiruna där Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Moderaterna, Feministiskt initiativ och Samelistan kommer att utgöra de styrande partierna efter årets val.
Även i andra delar av landet finns exempel där Socialdemokraterna och Moderaterna har gått samman och bildat gemensamma lokala styren.
Strängnäs, Vimmerby, Åtvidaberg, Katrineholm och Eslöv är sådana exempel.
Personkemi och en pragmatisk inställning till de kommunalpolitiska frågorna gör att de stora partierna till höger och vänster ibland kan göra gemensam sak. I Kiruna gör dessutom den stora stadsflytten att det finns extra starka behov av långsiktighet och stabilitet i den lokala politiken.
Tittar vi oss runt i Europa är inte heller ovanligt med stora koalitioner. Några exempel:
- I Tyskland, där CDU (kristdemokraterna) och SPD (socialdemokraterna) samregerar, är Groko (die Grosse Koalition) ett begrepp.
- I Finland är breda regeringar sedan länge en realitet. För närvarande ingår Samlingspartiet, Socialdemokraterna, Svenska Folkpartiet och Kristdemokraterna i den finska regeringen.
- I Österrike styr en koalition med socialdemokratiska SPÖ och konservativa ÖVP.
Fördelen med den här typen av breda regeringar är att de skänker stabilitet och långsiktighet åt politiken.
Men nackdelen är att valdeltagandet kan bli lägre. Till exempel är valdeltagandet i Finland bara 67 procent. I höstens svenska riksdagsval var det nästan 86 procent.
Många väljare upplever att det inte spelar så stor roll hur och om de röstar när resultatet ändå blir en bred regering av samma typ som tidigare.
Jag tror emellertid att det är nödvändigt att föra en debatt om bredare koalitioner även i svensk politik, trots nackdelarna.
För några år sedan spekulerade en del om att Sverige kanske var på väg mot ett tvåpartisystem – att det till sist skulle bara vara två stora partier (S och M) som dominerade politiken och konkurrerade om regeringsmakten. Men i realiteten har vi bara fått fler partier.
Partisystemet har blivit allt mer uppsplittrat.
Riksdagen består efter årets val av åtta partier. Ett nionde parti (Fi) var inte långtifrån att ta klivet in i riksdagen.
Inget av dessa partier – och inget av de traditionella blocken (S+V+MP) eller alliansen (M+FP+C+KD) – är dock i närheten av någon majoritet.
Dagens rödgröna minoritetsregering kan säkert hanka sig fram och tuvhoppa sig fram till majoriteter i de flesta frågor.
Men det räcker med att räkna riksdagsmandat för att inse att den S-ledda regeringen kommer att få en tuff resa.
Socialdemokraterna och Miljöpartiet har tillsammans bara 138 av riksdagens 349 mandat. Inte ens med V:s 21 riksdagsmandat räcker det till en majoritet ...
Därför borde fler – på både höger- och vänsterkanten – börja fundera och resonera i mer okonventionella banor.
Angela Merkel och Kristina Zakrisson visar att det finns andra vägar än de gamla vanliga.
Det finns alternativ till benhård blockpolitik.