De ryska trupperna hann knappt kliva in på Krim-halvön innan vissa svenska politiker använde det som ett argument för medlemskap i den västliga försvarsalliansen Nato.
KD-ledaren Göran Hägglund tog chansen i en debattartikel i Svenska Dagbladet 5 mars. Allan Widman (FP) hakade på.
Dess bättre finns det andra delar av den svenska borgerligheten som har mer i is i magen.
I en debattartikel i Dagens Nyheter 29 januari argumenterade Hans Blix (utrikeminister i FP-regeringen 1978-79) mot en svensk Nato-anslutning.
Samma artikel var även undertecknad av de tidigare ambassadörerna Sven Hirdman och Rolf Ekéus.
Blix m fl pekade på att ett svenskt Nato-medlemskap riskerar att öka Rysslands misstro mot väst.
”I stället för att bli medlemmar av Nato bör vi ägna oss åt ett mer målinriktat arbete för säkerhetspolitisk avspänning och nedrustning i Europa”, skrev de tre veterandiplomaterna.
Det är en klok linje. Sverige och Europa är inte betjänt av aggression och växande motsättningar mellan väst och Ryssland.
Förhållandet måste bygga på diplomati, dialog, mellanfolkligt utbyte och frihandel.
Ingen är betjänt av att vi bygger nya politiska och ekonomiska murar mellan väst och öst i Europa.
Vårt viktigaste bidrag till Europa måste vara att alltid verka för en fredlig utveckling, stabilitet och ömsesidigt förtroende mellan EU, USA och Ryssland.
Det är svårt att se hur ett svenskt Nato-medlemskap skulle kunna bli ett bidrag i det sammanhanget.
Många ryska politiker och militärer skulle uppfatta det som att väst flyttar fram positionerna och försämrar Rysslands säkerhetspolitiska läge.
Antagligen skulle det leda till mer – inte mindre – militär upptrappning i norra Europa. Ryssland skulle förmodligen känna sig mer – inte mindre – trängt och utsatt.
Många på den internationella arenan skulle även tappa tron på Sverige som en röst för fred och nedrustning.
Hur trovärdigt blir det till exempel att tala för kärnvapennedrustning om Sverige samtidigt ingår i Natos nukleära planeringsgrupp?
Därför bör Sverige akta sig för att ge sig ut på några militär- och säkerhetspolitiska äventyrligheter.
Den militära alliansfriheten tjänar oss och Europa väl.
Den linjen har dessutom stark folklig uppslutning. Nato-vurmarna har ett svagt folkligt stöd, enligt flera opinionsmätningar.
En rykande färsk mätning från Novus (gjord 6-11 mars) visar att den inställningen inte har förändrats av Rysslands agerande på Krim-halvön.
Bara 21 procent svarar ja på frågan om man tycker Sverige ska bli medlem i Nato, 42 procent svarar nej och resten vet ej, enligt Novus.
Det är ingen oväsentlig faktor. Det folkliga stödet är grundläggande för vilken försvars- och säkerhetspolitik Sverige kan och ska bedriva.
Försvaret av Sverige är inte ÖB:s eller försvarsministerns privatangelägenhet.