Terrorforskaren Magnus Ranstorp anser i en intervju i Svenska Dagbladet att Sveriges förebyggande arbete mot radikalisering och extremism ligger på ”förskolenivå”.
Tyvärr ligger det mycket i kritiken. Alltför många har alltför länge inte insett vidden av problemet.
Men det går inte längre att underskatta frågan. Enligt Säpo har nu så många som 300 svenskar rest till Syrien och Irak för att ansluta sig till IS eller liknande extremistgrupper.
Sakta börjar dock politiker och myndigheter vakna. Den tidigare regeringen utsåg Mona Sahlin till nationell samordnare i arbetet mot våldsbejakande extremism.
I förra veckan beslutade den nya regeringen att inrätta en hjälptelefon dit exempelvis anhöriga till IS-anhängare ska kunna vända sig för att få hjälp, råd och stöd.
Det nyinrättade Segerstedtinstitutet i Göteborg ska fungera som ett nationellt resurscentrum mot antidemokratiska våldsideologier.
Det finns även en del kommuner som arbetar intensivt med frågan. Ranstorp själv brukar framhålla Örebro som ett gott exempel.
Där samarbetar polis och säkerhetspolis nära med socialtjänst, skolor, föreningsliv och fritidsgårdar för att fånga upp unga killar och tjejer som är på väg att hamna snett.
Men det räcker inte med forskning och välmenande samtal. Säpo brukar även peka på det som göder extremismen. Grogrunden är alltid densamma.
”Oavsett om personer radikaliseras i en högerextrem vit makt-miljö, en vänsterextrem autonom miljö eller i en våldsfrämjande islamistisk miljö är likheterna påtagliga. Det handlar om personer som upplever orättvisor, kränkningar och socialt utanförskap”, konstaterar Säpo.
Därför blir det som görs i arbetsmarknads- och utbildningspolitiken i kommande statsbudget så otroligt viktigt.
I dag finns nästan 80 000 ungdomar som varken arbetar eller pluggar, som hamnat utanför och tappat delaktighet i normalt samhällsliv.
Man behöver inte vara professor i statsvetenskap för att räkna ut hur det föder och skapar misstro mot demokratin bland många unga.
Som inrikesminister Anders Ygeman har påpekat behövs dessutom starkare och tydligare lagar - till exempel kriminalisering av organisering, rekrytering och finansiering av terroristresor – liksom signalspaning och underrättelsesamarbete med andra länder.
Det går inte att behandla människor som underblåser terrorism med silkesvantar.
Kort sagt: Det behövs ett brett arbete på många fronter, liksom en kombination av både repressiva och förebyggande åtgärder.
Hela samhället – hela vägen från säkerhetspolis till enskilda fritidgårdar – måste involveras.
Som Magnus Ranstorp uttrycker saken i Svenska Dagbladet: ”Det är fem i tolv och processen måste sättas igång.”