Opinionsmätningar månaderna efter val brukar inte vara särskilt hett nyhetsstoff eller väcka någon större politisk debatt.
Men i år är det många som studerar SCB:s stora partisympatiundersökning extra noggrant. Skälet är givetvis det oklara parlamentariska läget och svårigheterna att bilda en ny regering.
Vilka partierna har tjänat respektive förlorat på den utdragna processen? Skulle ett extraval kunna lösa upp knutarna och förändra situationen?
Som vanligt går det inte att dra några tvärsäkra slutsatser av en opinionsmätning.
Klart är dock att Socialdemokraterna har vind i seglen just nu. Jämfört med valresultatet ökar Stefan Löfvens parti med 2,3 procentenheter till 30,5 procent.
Tydligt är även att alliansen, om vi fortfarande kan tala om en sådan, har fortsatt stora problem.
Tillsammans har M, KD, C och L nu 37,5 procent, vilket är ett tapp med nästan 3 procentenheter jämfört med valet.
Liberalerna och Miljöpartiet har det motigt men ligger fortfarande över fyraprocentsspärren till riksdagen, enligt SCB.
Sverigedemokraterna befäster sin ställning som tredje största parti med 18,3 procent, vilket är något högre än valresultatet.
Det innebär att bilden är i princip densamma som vid valet för 87 dagar sedan.
De rödgröna partierna (S, V och MP), som tillsammans får ungefär 43 procent av rösterna i SCB-mätningen, har i och för sig ökat försprånget till alliansen. Men inget av de traditionella blocken är i närheten av ett majoritetsförhållande.
Därför borde den givna slutsatsen hos alla partistrateger vara att laga efter läge och sluta att ens fundera på ett extraval. Det är ingen utväg.
Det enda vi kan säga med säkerhet är att ett extraval skulle innebära en stor merkostnad för både skattebetalarna (ungefär 400 miljoner kr) och partierna själva. Men sannolikt skulle riksdagen få ungefär samma majoritetsförhållanden som nu.
Bollen ligger därmed kvar hos Annie Lööf (C) och Jan Björklund (L).
Antingen öppnar de för ett blocköverskridande samarbete med S och MP, eller så släpper de fram en KD- och M-regering och ingår i samma regeringsunderlag som Sverigedemokraterna.
Jag inser att det inte är så enkelt för C och L att släppa fram en socialdemokratisk statsminister. Men i min bok borde C och L känna större samhörighet med en mittenorienterad regering som står för en sund ekonomisk politik, generell välfärd, schyssta villkor för löntagarna, frihandel, tolerans och jämställdhet än en ren högerregering som lutar sig mot SD.
I alla fall kändes det så när Lööf och Björklund tog till orda inför höstens val.
Kort sagt: SCB-mätningen förändrar ingenting i sak.
Det krävs fortfarande breda samarbeten och nya lösningar för att hantera regeringsfrågan.
Den gamla blockpolitiken har för länge sedan nått vägs ände.