"Vi lever i ett fullsysselsättningssamhälle. Arbetslöshet av större omfattning eller varaktighet är inte längre tillåten. Detta är en förändring i förutsättningarna för den ekonomiska politiken av näst intill revolutionär innebörd.”
Orden skrevs av legendariske LO-ekonomen Gösta Rehn i en artikel i S-tidskriften Tiden 1948.
Rehns ord gällde under mer än 40 år. Arbetslösheten var aldrig högre än fyra procent till början av 1990-talet.
Men 90-talskrisen förändrade allt. Budgetsanering och prisstabilitet prioriterades när Sverige skulle ta sig ur den djupa svackan.
Det betydde emellertid att arbetslösheten bet sig fast.
I april gick 366 000 svenskar utan jobb. Det motsvarar nästan 8 procent av arbetskraften.
Men det är inget ödesbestämt tillstånd. Som LO visar i en rapport, som presenterades under onsdagen, kan en annan politik göra skillnad.
Det räcker dock inte med bara makroekonomi och generella stimulanser.
Det finns en stor grupp människor som kommer att få svårt att få jobb, oavsett hur mycket det investeras i bostäder och järnvägar.
Tidigare LO-utredaren Jan Edling har tagit fram en rapport på uppdrag av Verdandi.
Den visar att nästan 90 000 personer har befunnit sig i den så kallade obalansen under lång tid.
Vidare visar Edling att deras svårigheter inte bottnar i bristen på arbetsmarknadsutbildning.
De flesta av dem har gått alla sorters skolor och kurser.
Det är i och för sig rätt att satsa på yrkes- och högskoleutbildningar, som regeringen gör. Men det är inte lösningen för alla.
Det krävs även en massiv satsning på subventionerade anställningar (lönebidrag, plusjobb, beredskapsarbeten m m) för dem som av psykiska, fysiska, sociala eller andra skäl har svårt att få fotfäste på den vanliga arbetsmarknaden.