Norrlands första socialdemokratiska dagstidning startades i Sundsvall år 1900 och fick det stolta namnet Nya Samhället.
Så hette tidningen också fram till 1955 när den bytte namn till Dagbladet. Jag blev själv en liten del av tidningens historia under åren 1987-1990 när jag bodde i Bredsand strax söder om Sundsvall och skötte Dagbladets ledarsida.
Men nu tar tidningens historia slut. Dagbladet, som länge brottats med ekonomiska bekymmer, läggs ned vid månadsskiftet.
Det är ett djupt sorgligt besked för arbetarrörelsen och tidnings-Sverige.
En röd pressröst försvinner ur samhällsdebatten. Den redan starka borgerliga tidningsdominansen förstärks. Mångfalden urholkas.
Efter nedläggningen av Dagbladet kommer det att finnas kvar bara tolv landsortstidningar med socialdemokratisk ledarsida.
Det motsvarar ungefär sju procent av det totala antalet dagstidningar.
I landets största städer Stockholm, Göteborg och Malmö dominerar de liberala tidningarna Dagens Nyheter, Göteborgs-Posten och Sydsvenskan.
Det finns många förklaringar till den kraftiga borgerliga övervikten. Den viktigaste är sannolikt att arbetarrörelsen var tvåa på bollen från början. Arbetartidningarna drogs igång på orter där det redan fanns en stor borgerlig tidning som hade ett rejält grepp om annonsörer och abonnenter.
Till exempel har Dagbladet alltid spelat rollen som liten andratidning och kämpat i skuggan av den stora liberala konkurrenten Sundsvalls-Tidning. Det funkade i 115 år men inte längre.
En annan förklaring är att arbetarrörelsen organiserade sina tidningar efter partidistriktens gränser, vilket skapade merkostnader för lokalredaktioner, distribution och konkurrensnackdelar gentemot de borgerliga konkurrenterna som i de flesta fall var uppbyggda som lokaltidningar.
Till detta ska läggas allt elände och alla felsatsningar som präglade A-pressen AB under slutet av 1980-talet. Hisnande 500 miljoner kronor skingrades för vinden under de sex sista åren med A-pressen!
Arbetarrörelsens tidningsägande har, kort sagt, varit en bitvis väldigt trist historia. Men det ska samtidigt sägas att S-tidningarna har spelat och fortsätter att spela en viktig roll.
Det finns ett tydligt samband mellan en stark lokal arbetarrörelse och tillgången till en egen pressröst. Det röda Norrbotten – med starka NSD och Piteå-Tidningen – är inte enda exemplet.
Även mindre S-tidningar som Sydöstran i Karlskrona, Folkbladet i Norrköping och Östra Småland i Kalmar har stor betydelse i respektive utgivningsområde.
Det borde leda till viss eftertanke i S-högkvarteret på Sveavägen 68 och LO-borgen på Norra Bantorget i Stockholm.
Allt handlar inte om Facebook, Twitter och andra sociala medier. Arbetarrörelsen bör även slå vakt om sina kvarvarande pressröster.
Samhällsdebatten blir förfärligt torftig och ensidig, om det enda som hörs är ett antal borgerliga ledarskribenter som vill skrota las och den militära alliansfriheten.