Även 2017 kommer att vara ett stort förhandlingsår på svensk arbetsmarknad. Fack och arbetsgivare ska omförhandla cirka 500 kollektivavtal som omfattar omkring 2,4 miljoner anställda.
Utfallet av dessa förhandlingar har stor betydelse inte bara för enskilda tjänstemän och arbetare, utan för hela samhällsekonomin.
Lönebildningen påverkar jobb, inflation, köpkraft och Sveriges konkurrenskraft mot omvärlden.
Perioden 1975-1995 innebar ett antal bittra lärdomar för både fack och arbetsgivare.
Avtalsrörelserna var huggsexor där i princip alla beskrev sig som låg- eller felavlönade.
Det var ett vilt lönerace som gav stora nominella lönelyft. Men i praktiken blev det bara luft i plånböckerna eftersom dåtidens avtalsröra samtidigt eldade på pris- och kostnadsökningarna.
Inflationen käkade upp lönelyften och reallöneutvecklingen under perioden 1975-1995 var noll procent.
Resultatet för Sverige blev dyra löneavtal, devalveringar, ökade priser, låg tillväxt, svagare företag och ökad arbetslöshet.
Svenska löntagare lever nämligen inte under ostkupa. När kostnaderna ökar snabbare i Sverige än i de viktigaste konkurrentländerna slår det mot jobben.
Även de inhemska sektorerna påverkas när exportindustrin backar och levererar mindre resurser till svensk samhällsekonomi.
Dessbättre tog sig parterna samman på 1990-talet. De insåg att fortsatt lönekaos var ohållbart för både fack, arbetsgivare och Sverige som nation.
1997 fick Sverige det historiska industriavtalet som sedan dess har utgjort det så kallade ”märket” – lönenormen för hela den svenska arbetsmarknaden.
Det är en modell som tjänat Sverige och svenska löntagare väl.
De nominella lönelyften har visserligen varit låga. Men reallöneutvecklingen har varit mycket god.
Reallönerna har stigit med mer än 60 procent sedan 1997, eftersom pris- och kostnadsökningar hållits i schack.
De flesta fack och arbetsgivare inser numera värdet av ”märket”. Till exempel präglas kraven från IF Metall, Unionen och Ingenjörerna av sans och balans.
Inför årets avtalsrörelse kräver förbunden 2,8 procent i löneökningar och en fortsatt utbyggnad av möjligheterna till flexpension/deltidspension.
”Kraven ligger på en nivå som både stärker konkurrenskraften och ökar medlemmarnas reallöner”, framhåller Anders Ferbe, ordförande i IF Metall.
Men det är inte bara fackens ansvar att vårda ”märket” och en ansvarsfull lönebildning. Lika viktigt är att arbetsgivarsidan visar att den lever som man lär.
Det är extremt provocerande med toppchefer som beviljar sig löneökningar och bonusar som ligger långt ovanför ”märket” – och dessutom har mage att tala om att sänka lönerna för de lägst avlönade.
Sådant medverkar inte till lugn och ro i avtalsrörelserna. Istället eldar det på ilska och frustration på arbetsplatserna.
Anders Ferbe, Matin Linder, Ulrika Lindstrand och andra sansade fackliga företrädare får svårare att motivera ”märket” för sina medlemmar om direktörerna bara glider iväg i en egen gräddfil.
Risken är att mer militanta krafter gör sig breda i facket och att Sverige får en stökigare arbetsmarknad.
Även Svenskt Näringsliv och arbetsgivarorganisationerna borde se farorna med en sådan utveckling.