Lördag 26 januari läste jag en väldigt aggressiv debattartikel i Aftonbladet.
Linda Westerlund Snecker (V) talar om en ”SD-fiering av rättspolitiken”, att den S-ledda regeringen presenterar ”tokhögerförslag” och ”kör ned i fascistdiket”.
Det är inte vilken vänsterpartist som helst som slänger ur sig dessa grova anklagelser.
Artikeln är undertecknad av en person som har suttit i Vänsterpartiets partistyrelse, varit riksdagsledamot sedan 2014 och nu är sitt partis rättspolitiska talesperson. Det handlar inte alltså om en vilsen medlem i partiets utkanter, utan en centralt placerad politiker.
Vad är det då i den S-ledda regeringens politik som får henne att snacka om ”fascistdiket”?
Jo, föremålet för attacken är justitieminister Morgan Johansson (S). I en intervju i P1 Morgon har han talat om straffskärpningar, förslag om att utreda kronvittnessystem, mer kameraövervakning och förslag på att polisen ska kunna hacka mobiltelefoner.
Enligt Linda Westerlund Snecker är det ”förslag som både bryter Sveriges principer som rättsstat och utmanar hela rättssystemets uppbyggnad”.
Hoppsan! Jag förstår att Vänsterpartiet har behov av att profilera sig som parti och försöka locka till sig fler väljare. Men någon sans och måtta i argumentationen får det väl ändå vara.
Om Westerlund Snecker tror att sådana regeringsinitiativ är fascism så behöver hon en historielektion, som Morgan Johansson helt riktigt påpekar i en replik.
Justitieministern ägnar sig inte åt några konstigheter. Tvärtom står han för en högst traditionell socialdemokratisk rättspolitik.
Socialdemokratisk kriminalpolitik är att både bekämpa brotten och brottens orsaker. Partiet har aldrig valt mellan brottsbekämpning och förebyggande arbete. Man kan och ska göra både och.
Det är en självklarhet att en socialdemokratisk justitieminister vill ha hårda tag mot organiserad brottslighet och kriminella gäng ägnar sig åt narkotikaförsäljning och grova våldsbrott.
En ansvarskännande politiker kan aldrig acceptera skjutningar på öppen gata eller hot och våld mot vittnen.
Denna kriminalitet måste, som Morgan Johansson framhåller, ryckas upp med rötterna. Vanligt folk som bor i utsatta områden har rätt att kräva att staten skyddar dem. De har rätt att få leva i trygghet och frihet.
Därför behövs både straffskärpningar, ökad polisiär närvaro och kameraövervakning.
Men parallellt med detta krävs givetvis även sociala och brottsförebyggande insatser som motverkar att barn och ungdomar hamnar på glid.
Dessa saker hänger dessutom ihop med varandra.
Om inte de mest brottsaktiva individerna plockas bort från gatorna, så kommer de att sabotera alla förebyggande insatser, och de kommer att utgöra dåliga förebilder för de ungdomar som riskerar att rekryteras till gängen.
Morgan Johansson och regeringen har därför valt helt rätt linje i kriminalpolitiken.
Mer oroande är att Vänsterpartiet har en rättspolitisk talesperson som beskriver tuffare tag mot de kriminella som ”symbolpolitik”.
Det tyder inte på att partiet förstått det allvarliga läget i Vivalla, Husby, Biskopsgården och andra utsatta förortsområden i Sverige.