Barnafödandet i Sverige ligger på rekordlåg nivå. Det är illa, rikligt illa.
I ett land som krymper hotas tillväxten och de resurser till välfärd som tillväxten ger. En framtid där allt färre i arbetsför ålder ska försörja allt fler äldre gör oss fattigare.
Ebba Busch och Kristdemokraterna brukar säga att de är ett parti för Familjerna. Konstigt då att de ägnar så mycket energi åt att motarbeta familjer och minska människors vilja att bilda familj.
En käck minister som pratar gott om kärnfamiljer gör varken till eller från i barnafödandet. Hennes politik däremot spelar roll – den spär på krisen.
All erfarenhet pekar på att oro för framtiden är det största hindret för ökat barnafödande. Och oro har vi en hel del av i det här landet.
- Vi har en arbetsmarknad som är vilda västern med otrygga anställningar och oschysta villkor.
- Vi har skenade matpriser, värst på det som vanligt folk och barnfamiljer köper mest av.
- Vi har stigande arbetslöshet och bostadsbrist. Och i Norrbotten kompetensbrist som en följd av det.
- Vi har inhemska extremister som är alltmer aktiva. Det rasistiska våldet ökar.
- Vi har en osäker omvärld och en regering som sumpar klimatmålen, alltså snabbar på jordens undergång.
Inte konstigt om folk drar sig från att sätta barn till världen.
Det borde vara politikens huvuduppgift att vända utvecklingen och säkra landets framtid.
Tyvärr göra regeringen och SD det motsatta. På punkt efter punkt förstärker regeringen och SD den oro som gör att barnafödandet fortsätter minska.
Det är inte en familjevänlig politik.
Tack och lov finns det andra som har goda idéer. I en rapport från tankesmedjan Tiden pekar LO på fyra konkreta vägar för ökat barnafödande. Så här skriver de:
- Trygga anställningar och heltidsinkomster är en förutsättning för att unga människor ska kunna och vilja bli föräldrar. Även arbetare måste kunna ha möjlighet att påverka arbetstider och ledigheter för att kunna hantera ett familjeansvar. Föräldrar behöver kunna veta när de ska jobba nästa gång för att barnomsorgen ska fungera.
- Alla som arbetar ska ha rätt till barnomsorg, oavsett yrke. Brist på barnomsorg får inte stå i vägen för föräldrars möjlighet att försörja sig och sina barn. Det är politikens uppgift.
- Föräldraförsäkringen måste reformeras. I dag gynnar reglerna redan resursstarka föräldrar samtidigt som den bidrar till att upprätthålla ojämställda mönster. En individualisering av föräldraförsäkringen är fortsatt ett viktigt mål. Men reglerna behöver också förändras så att fler grupper av arbetstagare får tillgång till inflytande och flexibilitet för sitt föräldraskap.
- För att på allvar skapa mod och tillit för att skaffa familj krävs att de gemensamma lösningarna omfattar alla. Familjepolitiska stöd kan inte utformas med bara en grupps villkor för ögonen. De grupper som är mest beroende av offentliga stöd får inte vara de som får minst ut av dem. Tid, makt och pengar är ojämnt fördelat, så ska det inte vara.
Det är uppenbart för alla att Ebba Busch prat om familjerna är just bara prat. Hon, regeringen och SD verkar inte vilja vända utvecklingen för att stärka Sveriges tillväxt och välfärd.
Den senaste mandatperiodens prioriteringar visar att de snarare är nöjda med tingens ordning – med att barnafödandet minskar och orättvisorna ökar.
De allra flesta av oss andra i det här landet är inte nöjda, varken med tingens ordning eller med regeringen och SD:s politik.