Konkurrensen är knivskarp mellan svenska staten och familjen Wallenberg om vem som är störst på börsen.
Det konstaterade tidningen Dagens Industri för en tid sedan i en artikel om de största ägarna på den svenska börsen.
Men än mer påfallande på 20-i-topplistan är ett annat fenomen: frånvaron av stora privata ägare.
På 1960-talet skrev den gamle kommunistledaren C-H Hermansson i boken "Monopol och storfinans" om de "femton finansfamiljerna" som hade makten över de största företagen i svenskt näringsliv. Det var förutom Wallenbergarna namn som Wehtje, Söderberg, Bonnier, Johnson, Kempe och Dunker.
Idag har flera av de gamla namnen försvunnit och bara ett fåtal privata finansfamiljer syns i toppen på ägarlistan.
Wallenberg-sfären ligger på en andraplats efter svenska staten och lite längre ner återfinns familjerna Lundberg och Stenbeck (Kinnevikssfären).
Men resten av storägandet i börsföretagen baseras på gemensamt kapital, ägt tillsammans av alla oss miljoner medborgare och löntagare.
Det är bankernas aktiefonder (Robur, Nordea, SEB, SHB och Lannebo), det är de fyra stora AP-fonderna, det är pensionsfonder (Alecta och AMF) och försäkringsbolag (Skandia Liv, Länsförsäkringar och Folksam).
Och allra störst ägare är vi alltså alla tillsammans i svenska staten. Ett börsägande som vid halvårsskiftet uppgick till 144 miljarder kronor.
Det här ger dock inte hela bilden av maktförhållandena i de stora företagen.
För det första redovisar statistiken bara ägandet i börsbolag. Utanför börsen finns ett stort privat ägande.
Det räcker med att nämna Ikea (familjen Kamprad), Bonniers och Johnson-koncernen (bl a ägare till livsmedelskedjan Axfood).
Dessutom spelar de större privata ägarna i börsföretagen genomgående en mer aktiv roll än det gemensamma kapitalets företrädare. De privata ägarna har koncentrerat sitt kapital i färre företag och har större inflytande genom fler styrelseposter.
Det stora som skett de senaste femtio åren är ändå framväxten av ett stort gemensamt kapital. LO-Tidningens klassiska rubrik från löntagarfonddebatten - Med fonderna tar vi över - har faktiskt blivit nästan sann.
Ju större detta gemensamma kapital är, desto mer måste dess mål och mening diskuteras.
Idag spelar det en tillbakadragen roll. Men det är inte rimligt att den största svenska ägargruppen passar i alla viktiga frågor och låter mindre privata ägare styra.
Inte minst måste det efter finansfiaskot bli en diskussion om kvartalskapitalismen och kortsiktiga avkastningsmål.
Fonderna hade ingen egen strategi utan spelade med i det vilt snurrande finansiella kasinot.
Det var dumt, det vet alla nu. Det borde få konsekvenser för fondernas framtida agerande.
Pensionssparare och fondsparare behöver göra sina röster bättre hörda. Hur det ska ske är den fråga som nu bör sättas på dagordningen.