Ledare: Moderaternas nyspråk

Solidaritet, sammanhållning, välfärd, trygghet, arbetslinjen. Detta är ord som sedan lång tid speglar djupt förankrade, traditionella svenska värderingar. För mig är de ursvenska på samma sätt som knäckebröd, Kalles kaviar och majstång. Om det finns något sådant som en folksjäl är detta en del av den.
Men det är också socialdemokratiska ord, ord som alltid speglat socialdemokratiska kärnvärden.

En del är övertygade om att dessa ords starka förankring hos svenska folket beror på att socialdemokratin under lång tid har indoktrinerat ett sovande folk till bidragsberoende initiativlösa sosseväljare.
Som ung skrev Fredrik Reinfeldt till och med en hel bok med titeln "Det sovande folket".

Jag tror de överskattar oss socialdemokrater och vår förmåga. Jag tror i stället att det är precis tvärtom. Ett brett parti med 100 000 medlemmar i alla delar av landet har helt enkelt byggt sin politik på de värderingar som har djupa rötter runt om i vårt land.
Och värderingarna speglas i att dessa ord är starkt positivt laddade i Sverige. Det är ord som människor sedan nästan ett sekel kommit att förknippa med ett gott samhälle där man tar hand om varandra. Ett sådant samhälle är vad svenska folket vill ha. Den som fått vara del av ett sådant samhälle byter inte gärna ut det.
Detta har Fredrik Reinfeldt sent omsider också blivit övertygad om, och gradvis fått sitt parti med sig. Det har varit tufft, i hård kamp med de gamla moderaterna av olika åldrar.
Det är därför de börjat dribbla med orden.

Även Fredrik Reinfeldt och Per Schlingmann använder nu gärna och ofta ord som välfärden och sammanhållning och trygghet.
Men ord är allt väljarna får. Politikens innehåll har inte genomgått samma förändring.
Trots de nya främmande orden är politiken lätt att känna igen från förr när Bo Lundgren och Carl Bildt inte kunde öppna munnen utan att säga "skatt skatt skatt".

George Orwell myntade ordet nyspråk för nya fina, manipulativa ord för samma gamla fenomen. Sällan har det varit mer träffande.
Dagens nya moderater har sänkt skatterna mer än de gamla vågade drömma om, de har omfördelat fastighetsskatten så de dyraste villorna har fått sänkt skatt och de normala husen utanför Stockholm har fått betala varje krona, de har avskaffat förmögenhetsskatten och sänkt inkomstskatten med 70 miljarder kronor.
De har slutat tala om överskott i de offentliga finanserna som överbeskattning och tvångssparande men har tyst och stilla fattat beslut om budgetförsvagningar som avskaffat överskottet och återskapat underskottet.
Orden de använder är Strängs, Feldts, Larssons och Perssons, men politiken att sänka skatten trots underskott är Wibbles och Mundebos.

Samma är det med orden om välfärden, tryggheten och sammanhållningen. Verkligheten är att personalen i vården och skolan, välfärdens vardagshjältar, har minskat med 25 000 personer på bara ett år. Tryggheten vid arbetslöshet och långvarig sjukdom har urholkats, så att de som har det tyngst har fått det ännu tyngre.
Men ingenstans är nyspråket mer flagrant än när det gäller det gamla fina ordet Arbetslinjen: arbetslösheten har ökat mer än i andra jämförbara länder som Finland, Storbritannien, Danmark eller Tyskland. Och ungdomsarbetslösheten är med 28 procent bland de allra högsta i hela Europa, högre än i Portugal, Island och Polen.

Detta kan inget dribblande med orden finta bort. Vi har fått en politik som drar isär i stället för en där vi tar hand om varandra. En politik som inriktas på de starkas behov och där klyftorna växer.
Det enda nya med de nya moderaterna är nyspråket. En sån fint går man inte på två gånger.