Någon har räknat ut att Kent Ögrens namn nämndes 27 gånger när landstingsfullmäktige debatterade finansplanen. Det säger en del om landstingspolitiken i Norrbotten.
På gott och ont har landstingspolitiken under lång förknippats med personen Kent Ögren.
Som landstingsråd under tolv år har han slitit mer än de flesta och tagit ansvar för många svåra beslut. I grund och botten är Norrbotten också ett välskött landsting med god hälso- och sjukvård.
Men det har även varit en period med många bråk och avhopp.
Under de senaste mandatperioderna har Marlene Haara, Haparanda, Kenneth Nilsson, Vittangi, Jörgen Lövgren, Kiruna, Kurt-Åke Andersson, Kalix, samt – så sent som i måndags – Bengt Niska, Pajala, och Bengt Westman, Haparanda, lämnat den socialdemokratiska gruppen under buller och bång.
Att det blir strider och ibland avhopp hör till politiken. Men det har hänt några gånger för mycket i S-landstingsgruppen för att det ska kännas riktigt sunt.
Jag kan inte påminna mig någon politisk församling i Norrbotten som haft lika mycket turbulens.
Det tyder på att samtals- och samarbetsklimat i S-gruppen inte har varit det bästa.
Det säger sig självt att svåra besparingsbeslut kan skapa slitningar och motsättningar. När krubban är tom bits hästarna, brukar det heta.
Men ibland känns det som att det har varit fullkomligt onödiga strider. I efterhand har Kent Ögren till exempel medgivit att det gick ”prestige” i debatten om neddragningarna av OBS-platserna i Haparanda.
Hanteringen av frågan förvandlades till en tuppfäktning med dåvarande kommunalrådet Sven-Erik Bucht som börjat ta större plats på den politiska arenan. (S)unt förnuft och pragmatism las åt sidan.
Det var inget vackert ögonblick i norrbottnisk politik.
Den typen av maktdemonstrationer har även skadat förtroendet för den socialdemokratiska landstingspolitiken. Frustrationen har vuxit i delar av Norrbotten. Vissa regioner har känt sig åsidosatta.
Man kan avfärda de två avhopparna Bengt Westman och Bengt Niska som illojala, svikare och förrädare. Men det handlar inte bara om dessa två personer. Det speglar även en kritik och ett missnöje som finns bland tiotusentals väljare i stora delar av det vidsträckta länet.
Glöm inte valresultatet! Socialdemokraterna backade och gjorde sitt sämsta landstingsval sedan 1934.
Norrbottens sjukvårdsparti ökade samtidigt kraftigt och är nu största parti i både Malmfälten och östra Norrbotten.
I Kiruna kraschlandade S på rekordlåga 13,5 procent i landstingsvalet.
Alla ska med, lyder den socialdemokratiska parollen. Men alla har uppenbarligen inte känt att de är med. Något har gått sönder.
Jag tror inte för ett ögonblick att landstingets ekonomi blir bättre bara för att Kent Ögren kliver åt sidan.
Oavsett vem som håller i ordförandeklubban i landstinget kommer det att vara en tuff uppgift att försvara fem sjukhus och 34 hälsocentraler i glesbygdslänet Norrbotten.
Men jag är övertygad om att Socialdemokraterna behöver en annan frontfigur för att återvinna det förtroende som gått förlorat framför allt i Malmfälten och Tornedalen.
Nu kanske vi äntligen kan få en sjukvårdsdebatt som handlar om något annat än Kent Ögrens verkliga eller påstådda tillkortakommanden.
Maria Stenberg, tvåa på Socialdemokraternas valsedel, har naturligtvis inte samma rutin och erfarenhet som Ögren. Men hon är ingen politisk duvunge och kan växa i sin nya roll.
Under valrörelsen lyssnade jag på några av Stenbergs tal. Det märks att hon har en bakgrund som undersköterska och själv har upplevt vårdens vardag.
Hon talade kunnigt och engagerat om att lyfta arbetsvillkoren inom vård och omsorg.
Sådana erfarenheter kommer att vara till nytta för att klara personalförsörjningen i sjukvården, en av det norrbottniska landstingets största framtidsutmaningar.
Att Maria Stenberg har en lång bakgrund i den centrala politiken (tolv år i riksdagen och många år i arbetsmarknadsutskottet) är dessutom ingen nackdel.
Sjukvården i glesbygdslänet Norrbotten är extra starkt beroende av att det blir kloka beslut i regering och riksdag.
Vården i Norrbotten står inte på egna ben. Länet behöver solidariteten från andra. Hela 28 procent av landstingets intäkter kommer från statsbidrag och utjämningspengar!
Därför är det av stort värde att det finns landstingspolitiker med nätverk i departement, riksdagsutskott och statliga myndigheter.
För Socialdemokraterna i Norrbotten börjar nu också ett arbete för att läka de sår som finns efter den senaste tidens många hårda ord.
S-folket i Luleå har redan agerat och krävt att partisekreteraren Carin Jämtin gör en extraordinär insats i Norrbotten. De tror inte att S-distriktet fixar problemen på egen hand.
Sådana externa insatser kan spela en roll för att överbrygga motsättningar. Många S-aktivister i Boden vittnar till exempel om det arbete som Håkan Juholt gjorde i rollen som biträdande partisekretare för att jämka ihop partiet efter de infekterade bråken i början på 2000-talet.
Sannolikt behövs det något liknande nu.
Klart är i alla fall att alla politiska bekymmer inte försvinner bara för att Kent Ögren kliver åt sidan. Verkligheten är ju inte riktigt så enkel.
Till sist: Just nu är Kenneth Backgård (NS) och Mattias Karlsson (M) ordförande respektive vice ordförande i landstingsstyrelsen. Men jag kan inte tänka mig att denna ledning håller i längden.
De borgerliga partierna och sjukvårdspartiet har tillsammans bara 32 av 71 mandat i landstingsfullmäktige.
Inte ens om Backgård och Karlsson får indirekt stöd av Sverigedemokraterna finns en majoritet för deras politik.
Det känns inte som ett stabilt politiskt styre.