Fredag 23 mars 2012 besökte de politiska redaktörerna på landets socialdemokratiska morgontidningar S-riksdagsgruppens kansli i Stockholm. Vi träffade den då ganska nye S-ledaren Stefan Löfven som tagit över efter Håkan Juholt.
Efter besöket promenerade jag runt i lokalerna och mötte en mångårig riksdagsledamot från Skåne med, liksom jag, ett förflutet i 1980-talets SSU.
Han hoppades att valet av Löfven skulle skänka stabilitet åt partiet
”Det har varit en dj-vla röra här sedan 2007”, konstaterade han på bred skånska.
Det var ett uttalande som fick mig att begripa att socialdemokratin hade haft värre problem än vad jag förstått sedan Göran Persson avgick efter valförlusten 2006.
Det blev en ”dj-vla röra” när den starke ledaren, som dominerat svensk politik under ett helt decennium, klev åt sidan.
- Mona Sahlin valdes till ny ordförande 2007 men accepterades aldrig av alla. Hennes auktoritet (internt och externt) knäcktes definitivt när hon inte fick med sig partiet på S-MP-samarbetet (utan V) hösten 2009.
- Håkan Juholt tog över rodret 2011 men blev en rekordkort parentes. En kombination av personliga tillkortakommanden och ett starkt internt motstånd gjorde att Juholt fick lämna posten redan efter ett år.
Först nu – sju år efter Perssons avgång – känns det som att det finns ett ledarskap som samlar partiet.
Stefan Löfven är inte den mest karismatiske ledaren men han går hem i nästan alla läger. Efter en lång ”dj-vla röra” känns det som att det är ordning på torpet och att socialdemokratin hittat hem.
Jag kommer att tänka på denna dystra resa när jag läser debatten om Daniel Suhonens omtalade bok ”Partiledaren som klev in i kylan”.
Hela socialdemokratin – inklusive Daniel Suhonen själv – har massor att lära av åren direkt efter Persson-eran.
Alltför många fastnade i ett maktspel där intrigmakeri, ränksmideri och personliga ambitioner gick före omsorgen om partiet.
Först använde sig Mona Sahlins kritiker av strategiska läckor till kvällspressen för att misskreditera henne. Sedan använde sig Håkan Juholts belackare av samma fula knep och negativt kampanjande av värsta sort.
Det var rena jesuitmoralen. Inga medel var främmande i den interna maktkampen.
När det var som värst under Juholtåret 2011 hade jag mejlkontakt med en tung partistyrelseledamot.
Hon var bedrövad hur partifolk, som talade om solidaritet och jämlikhet, behandlade varandra. Det var ett smutsigt och trist skådespel.
Det tror jag även är en viktig förklaring till att socialdemokratin tappade mark under Sahlin- och Juholtåren.
Människor hörde de vackra honnörsorden men såg samtidigt ett parti som betedde sig på ett helt annat sätt i praktiken.
Många idealister och goda krafter tappade sugen, när ord och handling inte gick ihop.
Nu känns det som att det finns en helt annan samling runt ledarskapet och omsorg om partiorganisationen.
Det ger också resultat. Socialdemokrater som beter sig som socialdemokrater vinner helt enkelt ökad respekt hos väljarna.
Något kanske partiet ändå har lärt efter dramatiken och turbulensen 2007-2012.