Ledare: När Sverige blev Sverige

Den 17 december 2018 är det 100 år sedan riksdagen fattade det principiella beslutet att införa allmän och lika rösträtt i Sverige.

För att fira 100-årsminnet av demokratins genombrott har övergångsregeringen därför beslutat att göra den 17 december 2018 till en tillfällig allmän flaggdag.

Det finns goda skäl att påminna om beslutet för 100 år sedan. Det fick en helt avgörande betydelse för vårt land.

I journalisten och författaren Per T Ohlssons bok ”1918” beskrivs det som året när Sverige blev Sverige.

Utgången var inte självklar. Allting stod och vägde i Sverige, världen och Europa.

Första världskriget rasade med miljontals döda. I Finland härjade ett brutalt inbördeskrig. I Ryssland grep bolsjevikerna makten genom revolution.

Sverige var avspärrat. Livsmedelsbrist och ransonering skapade nöd och hungeruppror.

Spanska sjukan drabbade många. I Sverige tog sjukdomen hela 27.000 människors liv under 1918.

”Världen är trasig”, sammanfattade Eric Palmstierna (sjöminister i den liberalsocialdemokratiska koalitionen) i sin dagbok i januari 1918.

Det svenska samhället pyrde av ilska och social frustration. Arga män uttryckte sin vrede över sakernas tillstånd och ropade på revolution och generalstrejk.

I sin bok talar Per T Ohlsson om att ”en närmast apokalyptisk stämning vilade över landet”

Men Sverige kollapsade inte. Det fanns politiska ledare som förmådde att manövrera klokt i denna oroliga tid.

S-ledaren Hjalmar Branting tog avstånd från våldsverkarna och revolutionärerna i arbetarleden.

I stället inledde han ett samarbete med liberalen Nils Edén för att omdana Sverige i reformistiska och demokratiska former.

Det krävdes stort politiskt mod hos Branting och Edén för att ta steget.

Då, liksom nu, fanns många som pekade finger åt dem som sökte samförstånd med politiska motståndare.

Vänsterrabulisterna gapade om ”ministersocialism” och beskrev det som ett svek mot arbetarrörelsens ideal att samarbeta med liberalerna. Men Branting stod på sig och den liberalsocialdemokratiska koalitionen levererade.

Sverige fick demokrati, lagen om åtta timmars arbetsdag, förslaget om dödsstraffets avskaffande (som blev verklighet 1921), en ny fattigvårdslag, en ny vattenlag och en större skolreform.

Även i utrikespolitiken skedde viktiga kursändringar – till exempel närmandet till Storbritannien som hade stor betydelse för livsmedelsförsörjningen och för att pressa tillbaka hungersnöden i Sverige.

Noterbart är även hur Hjalmar Branting började tala ekonomi och handelsavtal med Marcus Wallenberg redan 1917.

Det var början till samhällskompromissen mellan arbete och kapital och den långvariga samförståndsandan på svensk arbetsmarknad.

Sådana statsmannaegenskaper bidrog till att göra arbetarepartiet salongs­fähigt, accepterat och framgångsrikt.

Branting byggde broar – till näringslivet, mellan socialdemokrater och liberaler, mellan olika samhällsklasser. Han stod för samförstånd och kompromisser – inte knutna nävar och revolutionsromantik.

Denna reformistiska och pragmatiska hållning har varit stilbildande för svensk socialdemokratin sedan dess – och grunden för att partiet kunna vara statsbärande så länge.

Med andra ord: Det finns mycket att lära av denna tid för dagens politiker och regeringsbildare.

Hjalmar Branting och Nils Edén var inte överens om allt men de förmådde ändå att enas om en regeringspolitik som svenska folket har glädje av 100 år senare.