IF Metall i Norrbotten har flera gånger under de senaste åren på ett förtjänstfullt sätt lyft diskussionen om dåliga arbetsmiljöer och villkoren i arbetslivet.
Under fredagen kommer IF Metall – på samma sätt som skedde i januari 2014 – att genomföra en ny manifestation i Luleå och tända en marschall för varje människa som omkommit i det svenska arbetslivet under det gångna året.
Det är en viktig och nödvändig manifestation. Det är alltför många som går till jobbet och aldrig kommer hem.
Vi kan även se att det är utländska arbetstagare, som jobbar hos underleverantörer och entreprenörer, som drabbas värst.
Enligt LO:s statistik är drygt 30 procent av dödsfallen utländska arbetstagare som är verksamma i Sverige, vilket är en klar överrepresentation jämfört med inhemska arbetare.
Det borde leda till eftertanke. Siffran är ett tecken på att många underentreprenörer och bemanningsföretag tummar på säkerheten och inte följer svenska lagar, regler och avtal.
”Det finns arbetsplatser utan kollektivavtal och därmed får fackliga skyddsorganisationer ingen tillgång”, säger Christian Lönnström, arbetsmiljöinspektör, i en intervju i tidningen ETC.
Därför behövs ett betydligt starkare försvar för svenska lagar och avtal bland både arbetsgivare och politiker.
Självfallet ska det – i enlighet med EU:s idéer – råda fri rörlighet för arbetskraft och företag. Men utländska företag och arbetstagare som är verksamma i Sverige ska också följa svenska regler. Det är ingen diskriminering att säga att det ska råda likabehandling på svensk arbetsmarknad.
Vi kan inte ha 27 olika sorters arbetsrätt i Sverige. Vi kan inte acceptera att bulgariska, polska eller rumänska avtal bildar norm i Sverige.
Det borde för övrigt ligga i alla EU-vänners intresse att svenska avtal och arbetsmiljöregler gäller för alla som jobbar i Sverige.
För att kunna försvara EU-projektet och motivera den fria rörligheten måste man se till att det finns rättvisa och rimliga arbetsvillkor.
Om vi accepterar att den fria rörligheten leder till större missförhållanden i arbetslivet så kommer hela EU-idén att hamna i vanrykte.
I mitten av december bjöd svenske statsministern och S-ledaren Stefan Löfven in till ett toppmöte på Bommersvik. Han träffade Sigmar Gabriel, vice förbundskansler i Tyskland, och Werner Faymann, Österrikes förbundskansler.
Det tre S-politikerna var överens om att lyfta diskussionen om bättre arbetsvillkor inom EU.
”Vi vill se lika lön för lika arbete på samma arbetsplats”, sade Sigmar Gabriel och gav ett exempel på hur löne- och arbetsvillkoren urholkas i hamnen i Hamburg.
Det visar att problemet inte är unikt för den svenska arbetsmarknaden. Över hela Europa finns en djup oro för utvecklingen på arbetsmarknaden.
Därför är det hög tid att förändra och skärpa EU-reglerna för utstationerad arbetskraft. Den fria rörligheten får inte slå undan benen för arbetstagarnas rättigheter.