Under onsdagen ska riksdagen fastställa statsbudgeten för 2019.
Av allt att döma kommer Moderaternas och Kristdemokraternas budgetförslag att röstas igenom med benäget bistånd från Sverigedemokraterna.
Centerpartiet och Liberalerna har sagt att de kommer att lägga ned sina röster i den avgörande omröstningen, vilket betyder att övergångsregeringens avskalade budget faller.
Det är olyckligt av flera skäl.
Anledningen till att det ligger en övergångsbudget på riksdagens bord är att en ny regering (oavsett hur den kommer att se ut) ska ha maximal handlingsfrihet.
Så fort den nya regeringen har tillträtt ska den kunna lägga en ändringsbudget med sin inriktning och sina reformer.
Därför borde alla partier i riksdagen – i alla fall de sex som deltar i regeringssamtalen – ha släppt igenom övergångsbudgeten. Det handlar om respekt mot den process som fortfarande pågår.
Men nu tar riksdagen istället ett budgetbeslut som begränsar handlingsutrymmet för en tillträdande regering.
En del i M- och KD-förslaget är okontroversiellt. Det finns bred enighet om att både polis och försvar måste få mer resurser, liksom om insatserna för pensionärerna.
Men M och KD går även fram med massiva skattesänkningar (totalt 20 miljarder kronor!) i ett läge när vi vet att det finns stora och växande behov inom vård, skolor och omsorg.
Enligt Riksrevisionen behövs 200 miljarder kr extra fram till 2030 för att försvara dagens personaltäthet i äldreboenden, förskolor och andra delar av välfärdssektorn.
Om det ska bli ökad kvalitet och mer personal som tar hand om barn, åldringar och sjuka krävs dessutom ännu mer pengar.
Skälet är demografin. Under 2020-talet kommer 40-talisterna – den stora generationen som föddes efter andra världskriget – att fylla 80 år.
Vid den åldern växer behoven av hjälp och stöd för att klara den mänskliga tillvaron.
Det är en utveckling som ställer enorma krav på personalförsörjningen i Sveriges alla kommuner och landsting/regioner.
Enligt fackförbundet Kommunal behöver det nyanställas 135 000 fler personer i välfärden under kommande mandatperiod för att klara dagens underbemanning och befolkningsförändringarna.
Mot den bakgrunden är det ingen klok politik att använda 20 miljarder kronor av statens reformutrymme till jobbskatteavdrag, RUT-bidrag och skattelättnader för de högst avlönade.
Det är pengar som med fördel istället kunde användas för att höja kvaliteten i barn- och äldreomsorgen. 20 miljarder kronor i höjda statsbidrag gör stor skillnad för landets kommuner och landsting.
Trist i M- och KD-budgeten är även neddragningarna på Arbetsmiljöverket – 25 miljoner kr.
Det är en struntsumma för statsbudgeten i sin helhet. Men det är en besparing som får allvarliga konsekvenser för arbetslivspolitiken.
Arbetsmiljöverket får mindre muskler och resurser när det i själva verket behövs fler arbetsmiljöinspektörer som kan agera mot dåliga arbetsmiljöer.
Det säger en del om M:s och KD:s totala tondövhet för löntagarnas krav och rättigheter.
Den senaste tidens allvarliga arbetsplatsolyckor har passerat obemärkt förbi i de borgerliga partikanslierna.