I tisdagens upplaga av det liberala flaggskeppet Dagens Nyheter blir jag omskriven av ledarskribenten Erik Helmerson.
Jag tackar för uppmärksamheten. Sådant piggar upp.
Helmerson reagerar över några ord som jag använde i ett studiosamtal i SR:s P1 Morgon när jag förklarade Socialdemokraternas vikande opinionssiffror.
Jag sa att S i regeringsställning ”ibland tvingas göra avsteg från sådant som sades i valrörelsen – till exempel om bensinskatten.”
Helmersson tycker att det är en alldeles ”fantastisk formulering” för att beskriva vad som är ett ”löftesbrott”.
Helmerson funderar på vilka andra tillfällen i livet där man kan använda samma ord. Till exempel:
”Att det ligger en annan i vår säng beror på att jag ibland tvingas göra avsteg från våra äktenskapslöften, älskling.”
Helmersson formulerar sig bitskt och roligt.
Givetvis vill han även – som opinionsbildare i borgerlig tjänst – plocka poäng genom att raljera med ”såssarna”.
Men jag tror att det finns anledning (även på liberala ledarsidor) att fundera mer allvarligt på hur det går med partiers löften och besked i dagens splittrade politiska landskap.
Statsvetaren Elin Laurin har specialiserat sig på att granska hur de politiska partierna uppfyller sina vallöften.
Hennes forskning visar att partierna lever upp till det mesta som de säger i valrörelserna. Det gäller både tidigare S-regeringar och alliansregeringar.
Det är också en förklaring till att partierna och politikerna i Sverige har ett (förhållandevis) starkt förtroende bland medborgarna.
I ett bidrag till 2011 års SOM-studie visar Sören Holmberg och Lennart Weibull att förtroendet för nästan alla politiska institutioner faktiskt ökar.
Det är resultat som vi ska glädja oss åt. Sveriges demokrati, politik och partiväsende är (trots alla fel och brister) väl fungerande system.
Men hur kommer det att gå med förtroendet för politiken i dagens parlamentarisk röra?
Det blir svårare att leverera sådant man lovar. Inget parti – inte ens en allians av fyra borgerliga partier – är i närheten av en egen majoritet i riksdagen.
I senaste valet fick Socialdemokraterna – som är det största riksdagspartiet – 31 procent av rösterna. Därmed kan de inte bestämma något själva.
De är beroende av samarbete och kompromisser med andra för att överhuvudtaget kunna få igenom något av sin politik i riksdagen.
Det innebär att det i praktiken är omöjligt att få igenom allt som partiet talade om under valrörelsen. Ett sådant exempel är bensinskatten.
Under valrörelsen motsatte sig finansministerkandidaten Magdalena Andersson (S) nya höjningar av bensinskatten.
I stället pläderade hon och hennes parti för en höjning av krogmomsen för att finansiera vissa välfärdssatsningar.
Men det gröna samarbetspartiet har haft en annan inställning. Följaktligen har Socialdemokraterna fått kompromissa och göra avsteg från valrörelsens besked.
Å andra sidan har partiet fått stöd för ett antal hjärtefrågor – exempelvis höjt tak i A-kassan och ett slopande av den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen.
Man får helt enkelt ge och ta.
Man kan givetvis, som Helmerson, framställa detta som ett svek och som att ”såssar” är opålitliga.
Men det säger framför allt något om svårigheterna att regera Sverige i en riksdag med åtta partier och oklara majoritetsförhållanden.
Inget parti kan lova något med säkerhet, bara att de kommer att jobba för vissa principer och hjärtefrågor.
Legendariske Odd Engström (vice statsminister i S-regeringen 1990-1991) brukade säga: ”Vi ska lova lite och hålla mycket”.
Det känns som en maxim som kommer att bli allt viktigare i svensk politik framöver.