I min bokhylla finns boken ”7 bilder av Norrbotten” som gavs ut 1996 på uppdrag av länsstyrelsen och landstinget. Frilansjournalisten Gert Frost speglade hur sju tunga massmedierepresentanter i Stockholm såg på landets nordligaste län. Det var ingen upplyftande läsning.
”1960- och 1970-talens bild av det röda Norrbotten med tung industri, stålverk 80 och konflikter lever kvar”, skrev Frost.
Det känns som att det hänt en del sedan 1996. Nu talas det mer om utveckling och nyföretagande. Det gamla krislänet betecknas numera som en tillväxtregion.
Det växer fram nya jobb och företag runt gruvorna i Pajala, Kiruna och Gällivare. I den gamla bruksorten Piteå har musikhögskolan, företagsbyn Acusticum och kulturen blvit en stark tillväxtmotor.
Det byggs Facebook-hallar, kulturhus, arrangeras Pride-festivaler, prövas nytt och talas om vikten av mångfald.
Det sker saker runt trädhotellet i Harads och ishotellet i Jukkasjärvi. Testverksamhet i kyligt klimat skapar nya jobb i inlandet.
Allt är inte Hawaii, som gamle landshövdingen Curt Boström brukade säga. En del kommuner brottas med allvarliga ekonomiska bekymmer och utflyttning.
Men bilden av Norrbotten har förändrats. Det är en annan, mer positiv, anda. Det finns skäl till att Pajala utnämns till årets företagarkommun och att Piteå blir årets skolkommun.
Det är dessutom ett tecken i tiden när personer som Frank Hojem och Niklas Nordström flyttar hem till Norrbotten för att bli kommunikationschef på LKAB respektive kommunalråd i Luleå.
Det talas positivt om Norrbotten i allt vidare kretsar. Omvärlden har fått upp ögonen för det som sker. När jag träffade förre landshövdingen Per-Ola Eriksson berättade han om ett samtal med kungen.
Eriksson hade blivit fundersam över att så många nyutnämnda ambassadörer gjorde besök i Norrbotten. Det visade sig vara kungens förtjänst.
”Ambassadörerna hade frågat kungen vad de skulle se i Sverige. Kungen rekommenderade dem att åka till Norrbotten. Där finns spännande saker att se”, berättade Eriksson.
Men det finns saker som kan förstöra bilden av det nya Norrbotten. Jag tänker på sommarens konfrontationer runt gruvfyndigheten i Kallak i Jokkmokk.
Det var visserligen en enskild företeelse på en liten plats i det vidsträckta Norrbotten.
Men helt plötsligt handlade rubrikerna från Norrbotten om konfrontation, strid och bråk.
Rikspressen sög på den smaskiga karamellen i månader.
Det är inte ens fel att två träter. Gruvbolagets lokala företrädare betedde sig som klumpfötter. Samtidigt medverkade inresta proffsaktivister till att piska upp hätska stämningar.
Anständig dialog mellan olika samhällsintressen ersattes med konfrontationspolitik och ett högt uppskruvat tonläge.
Landshövdingen Sven-Erik Österberg gör vad han kan för att gjuta olja på vågorna och samla länet. Han bjuder in till samtal och dialog mellan gruvnäring, samebyar och andra.
Det är dock inte alla som tar emot den utsträckta handen. I NSD 25 september läser jag att SSR (Svenska Samers riksförbund) nobbar landshövdingens inbjudan.
Det är olyckligt. En växande polarisering gagnar knappast utvecklingen i Norrbotten.
Tror någon att det hade blivit ett Ikea-varuhus i Haparanda eller en Facebook-hall i Luleå, om bilden av Norrbotten hade varit att det är stökigt och bråkigt?
Söker sig investerare och entreprenörer till regioner som präglas av oro och växande motsättningar? Är sådant bra för en spirande besöksnäring?
Det är mycket som står på spel för Norrbotten under de kommande åren. Ska bilden bli att Norrbotten är en region där samer och gruvföretag är på kollisionskurs med varandra?
Eller ska vi hålla fast vid idéerna om en region som har plats för många fler än i dag och där gruvor, turistföretagare, jägare, fiskare, renskötare och andra intressen utvecklas i symbios med varandra?
Många har skäl att besinna sitt ansvar.
Det är inte stridshingstar och skyttegravskrig som Norrbotten behöver i det här läget.