På den borgerliga kanten gör vissa opinionsbildare en stor sak av att det blir en bensinskattehöjning vid årsskiftet – stick i stäv med vad finansminister Magdalena Andersson och S sa under fjolårets valrörelse.
Andersson är dock inte den första finansminister som tvingas kompromissa och göra avkall på vallöften.
Ingen som lyssnade på Moderaterna och Kristdemokraterna under valrörelsen 2006 kunde missa budskapet: Om partierna fick råda skulle det bli sänkt bensinskatt.
”Vi kristdemokrater tar människors oro på allvar och föreslår åtgärder som drastiskt kommer att sänka bensinpriset”, sa KD inför valet 2006.
Men i regeringsställning blev politiken den motsatta. M och KD gjorde avsteg från alla sina bensinskattelöften.
- 1 januari 2007 höjde borgarregeringen bensinskatten med nio öre per liter.
- 1 januari 2008 höjdes bensin- och dieselskatterna med 17 respektive 20 öre per liter.
- 1 januari 2009 steg bensinskatten med ytterligare 28,9 öre och dieselskatten med 22,4 öre (inklusive moms).
Det säger en del om politikens villkor, något som jag även skrev om på NSD:s ledarsida 6 maj. Enskilda partier – som är långt från egen majoritet i riksdagen – kan inte lova något säkert.
Partier, som vill ha inflytande, tvingas kompromissa med andra, vilket gör att de aldrig kan få igenom allt som de själva vill.
Så var det för de fyra allianspartierna och så är det inom den rödgröna samarbetsregeringen.
Sådana är de parlamentariska realiteterna. Men jag hoppas under alla förhållanden att de rödgröna visar bättre förståelse för villkoren på landsbygden än vad borgarna gjorde.
Magdalena Andersson borde överväga ett glesbygdsavdrag (av samma typ som fanns före regeringsskiftet 2006).
Befolkningen i glesbygden – som är beroende av bilen och saknar fungerande kollektivtrafik – borde kompenseras för höjda drivmedels- och transportkostnader.
Det skulle visa att den rödgröna regeringen begriper att livsvillkoren skiljer sig mellan stad och land.