I början av december 2013 prisades Jason Diakité (med artistnamnet Timbuktu) för sitt antirasistiska arbete vid en ceremoni i riksdagshuset.
Han höll upp sitt pass och höll ett uppmärksammat tal om Sverige. Det tål att påminnas inför nationaldagen 6 juni 2015.
Diakité sa:
”Jag kräver att den doktrin, som håller en person högre än en annan person, på grund av dennes hudfärg, religion, kön eller sexuella läggning, omedelbart och för alltid, diskrediteras, suddas ut och överges.
Jag kräver att få känna mig säker i Sverige.
Jag kräver att få tillgång till det arbete som mina meriter berättigar mig, till att få tillgång till den bostad som min inkomst räcker till.
Jag kräver att få be till den Gud jag vill, och älska den person jag vill.
Jag kräver friheten att yttra mig, även av dem som inte håller med mina yttringar.
Och jag kräver att bli sedd som en del av detta samhället.
Men i utbyte ger jag dig mitt liv Sverige. För dig kommer jag och mina barn alltid hjälpa till att bygga.
Jag ger dig min uppfinningsrikedom.
Jag ger dig min kreativa förmåga och min energi.
Jag kommer att älska i Sverige, jag kommer att leva i Sverige, och jag kommer att dö i Sverige.”
Det är en medborgarskapstanke för Sverige som känns både stark och förnuftig.
Att vara svensk handlar inte om etnicitet, hudfärg, religion eller var du är född, utan om en idé om alla människor är i grunden skapade lika – och att vi alla har rättigheter men också skyldigheter mot varandra.
Det är sådana värden som borde i stå förgrunden när vi plockar fram de blågula flaggorna nu på lördag.
Vi kan inte bygga det moderna Sverige på grumliga teorier om släkt- och blodsband.