I en ledare 22 september förutspådde jag att Ulf Kristersson (M) skulle få talmannens uppdrag att sondera möjligheterna att bilda ny regering, vilket nu också sker.
Talmannen Andreas Norlén har gett honom max två veckor för att försöka skaka fram en ny regering.
Det är ett logiskt steg, eftersom Kristersson företräder det största partiet i alliansblocket som tillsammans med Sverigedemokraterna gjorde tummen ned för Stefan Löfven (S) i statsministeromröstningen 25 september.
Dock kommer uppgiften att bli mycket svår, för att inte säga övermäktig, för Kristersson.
Hela alliansen (och i synnerhet Centerpartiet och Liberalerna) har deklarerat att de inte kommer att använda sig av Sverigedemokraterna som regeringsunderlag.
Samtidigt har Socialdemokraterna tydligt sagt att de inte kommer att fungera som stödparti åt en alliansregering. Löfven har markerat att det vore lika ologiskt och absurt som att begära att Moderaterna skulle vara stödhjul åt en rödgrön regering.
Därför känns det som att alliansspåret redan är kört.
Av det skälet vill många på högerkanten istället att Kristersson går fram med ett M- och KD-alternativ, eller möjligen en ren M-regering.
En sådan högerregering skulle klara sig igenom en statsministeromröstning, om C och L lägger ned sina röster och Sverigedemokraterna ger den sitt stöd. Jimmie Åkesson har dessutom klargjort att han gärna ser ett sådant alternativ.
I så fall skulle en M- och KD-regering stödjas av 154 riksdagsmandat mot 144 rödgröna riksdagsmandat i den avgörande omröstningen.
Det skulle emellertid bädda för en mycket svårhanterlig svekdebatt om C och L släpper fram ett styre som lutar sig mot SD.
Både Annie Lööf (C) och Jan Björklund (L) har ju varit mycket tydliga med att de inte vill ge Sverigedemokraterna makt eller inflytande. Men i ett sådant läge skulle ju nedlagda röster från C och L i realiteten innebära att de sätter SD i en avgörande maktposition och släpper fram precis den regering som Jimmie Åkesson önskat.
Med rätta skulle det komma mycket starka reaktioner från alla liberala och centerpartistiska väljare som röstat på Lööf och Björklund därför att de ser dem som garanter mot större SD-inflytande.
Centerpartiets stora framgång i årets val beror ju i hög grad på Annie Lööfs starka avståndstagande från Sverigedemokraternas värderingar.
Den rimliga slutsatsen borde därför vara att C och L aktivt röstar emot en sådan högerregering – inte lägger ned sina röster.
Mot den bakgrunden är det svårt att se hur Ulf Kristersson ska kunna gå i land med uppgiften.
Stefan Löfven får räkna med att leda sin övergångsregering ännu en tid framöver.
Det är inte osannolikt att S-ledaren kommer att företräda Sverige även i samband med EU-toppmötet 18-19 oktober.