Att borgerliga ledarskribenter ska brista ut i hyllningssånger till en socialdemokratisk statsminister är det ingen som begär.
Men den onyanserade totalsågningen av Stefan Löfven, som Dagens Nyheters Erik Helmerson levererar 26 september, är riktigt trist att läsa.
Enligt Helmersson finns inte mycket att minnas från Löfvens fyra år.
Löfvens beskrivs som polariserande, irriterad och snarstucken. Det påstås att han ”grundligt körde” över sin samarbetspartner Miljöpartiet i avgörande frågor och att ”arvet är tunt”.
Jag tänker inte påstå att fyra år med en rödgrön minoritetsregering varit smärtfria.
Vi minns alla turbulensen när Åsa Romson och Mehmet Kaplan fick lämna regeringen samt Transportstyrelseskandalen som ledde fram till Anna Johanssons och Anders Ygemans avgång.
Vi kommer ihåg den omdiskuterade gymnasielagen, det misslyckade försöket att genomföra en stor regionreform och en del annat som varit mindre bra.
Men att hävda att samarbetsmannen Stefan Löfven skulle sakna förmåga till kompromisser är bara borgerligt trams.
Den gångna mandatperioden har den rödgröna regeringen gjort 26 överenskommelser med hela eller delar av alliansen.
Det handlar om bland annat tunga områden som migrationspolitiken, mediepolitiken, terroristbekämpningen och energipolitiken.
Viktig har också varit kursändringen i försvars- och säkerhetspolitiken.
Under det borgerliga styret 2006-2014 skedde en nedrustning av försvarsförmågan. Med regeringen Löfven har Sverige fått återinförd värnplikt, ökade försvarsanslag, förstärkt militär närvaro på Gotland och värdlandsavtalet med Nato.
Som norrbottning är jag även glad för att Stefan Löfven gett hög prioritet åt landsbygds- och regionalpolitiken. Det har varit ett helt annat intresse för de regionala utvecklingsfrågorna än under Fredrik Reinfeldts regeringsår.
Låt mig bara nämna byggstarten för Norrbotniabanan, spaden i marken för framtidsprojektet Hybrit, extrapengarna till Norrlandsfonden, den första höjningen av Norrlandsstödet för jordbruket sedan 1995, omlokaliseringen av statliga verksamheter från Stockholm till Luleå, Sundsvall, Östersund, Skellefteå och andra orter runtom i landet.
Vidare finns skäl att notera regeringen Löfvens starka engagemang för löntagarnas rättigheter och arbetslivspolitiken.
Taket i A-kassan har höjts. Arbetsmiljöverket har fått mer pengar. Lex Laval har skrotats. Avdragsrätten för fackföreningsavgiften har återinförts.
I linje med kraven från LO-håll har den S-ledda regeringen även prioriterat investeringar i vård, omsorg och skolor före stora skattesänkningar.
Till detta ska läggas att samarbetspartner Miljöpartiet fått god utdelning.
En sammanställning i Dagens Nyheter 22 augusti visar att de gröna helt eller delvis fått igenom 197 av sina 231 vallöften från 2014.
Allt detta har dessutom skett samtidigt som regeringen upprätthållit ordning och reda i ekonomin.
Statsskulden är på den lägsta nivån sedan 1977! Tillväxten är stabil och det är överskott i de offentliga finanserna.
I min bok är det ingen dåligt facit.
Löfvens regeringsperiod har inte varit en dans på rosor. Men han har gjort ett bättre jobb än vad Helmerson och andra borgerliga ledarskribenter nu försöker göra gällande.