På farligt uppdrag
Sverige exponerar sig för stora risker genom att skicka trupp till Afghanistan.
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.
Det är unga män och kvinnor som utsätts för extrema faror. På kort tid har svenska soldater i Afghanistan utsatts för tre överfall.
I den svenska opinionen finns alldeles säkert ett starkt stöd för att Sverige engagerar sig för humanitära insatser i Afghanistan. Afghanistan är ett av världens fattigaste länder och har genomlidit tre decennier av krig. Hjälpbehoven är enorma.
Men det är något helt annat att skicka beväpnade soldater till Afghanistan än att sända mat, medicin och sjukvårdspersonal.
Världssamfundets insats i Afghanistan är dessutom inget under av klarhet. I dag finns cirka
72 000 utländska soldater i landet.
De flesta av dessa soldater, däribland svenskarna, ingår i Isaf (International Security Assistance Force), som bildades 2001 och agerar på uppdrag av FN (Förenta Nationerna).
FN-mandatet - att insatsen är förenlig med internationell folkrätt - är grundläggande för Sveriges deltagande i Isaf.
Men utöver Isaf finns även
20 000 andra utländska soldater, varav 18 000 amerikaner, som under direkt USA-befäl deltar i insatsen Operation Enduring Freedom (OEF) för att bekämpa talibanerna och al-Qaida.
Risken för en sammanblandning mellan Isaf och amerikansk krigsföring är oundviklig. Vanliga afghaner lär inte se någon större skillnad på svenska soldater som står under Isaf-befäl eller amerikansk militär.
Flera gamla försvars- och säkerhetspolitiska tungviktare höjer nu också ett varningens finger för Sveriges insats. Förre försvarsministern Thage G Peterson, tidigare utrikesministern Lena Hjelm-Wallén och förre kabinettssekretaren Pierre Schori har uttryckt farhågor.
I en debattartikel i Svenska Dagbladet 13 november ansåg Schori att regeringen borde ha väntat med beslutet att skicka fler soldater till Afghanistan åtminstone tills Barack Obamas nya Afghanistan-politik har sett dagens ljus.
Även Spaniens utrikesminister Moratino är inne på samma linje.
Vid EU:s utrikesministermöte 10 november ställde han den viktiga frågan: "Fler trupper för vad? Debatten bör inte handla om att skicka fler trupper utan om vilken politisk-militär strategi som fodras för att få slut på instabiliteten."
Kort sagt: Det behövs en politik som ser bortom bomber, granater och soldater.
De militära insatserna i Afghanistan kostar enorma pengar.
Tänk vad de pengarna kunde betyda om de istället användes för medicin, mat, skolor, sjukvård och utvecklingsstöd till landets fattiga. Och tänk vad en sådan insats skulle betyda för att höja USA:s och Europas anseende i hela världen.
Men i stället har vi en krigsliknande situation som skapar sår i det afghanska samhället för lång tid framöver. De som mister nära och kära - och bara upplever kaos och förödelse i sitt land - blir inga kärleksfulla anhängare till västerländsk demokrati
al-Qaida och andra extremistiska organisationer får lättare att rekrytera nya anhängare. Människors frustration blir grogrund för mer hat och terror.
Sverige exponerar sig med andra ord för enorma risker genom att skicka trupp till Afghanistan. Vi kan bli ett mål för talibaner och andra extremister.
Huvudspåret i det svenska engagemanget borde istället vara en generös biståndspolitik. Vanliga afghanska familjer borde få känna att deras vardag blir bättre genom jobb, skolor och hälsovård tack vare västvärldens engagemang.