Ett par dagar före valet talade jag med förre landshövdingen, tillika centerveteranen, Per-Ola Eriksson.
Vi var bägge förundrade över hur landets massmedier fick styra partiledarnas göranden och låtanden.
Varje dag var det en ny debatt eller utfrågning hos SVT, TV4, UR, SR, Aftonbladets eller Expressens webb-tv.
I princip allt fokus var dessutom riktat mot just partiledarna. Arbetsmarknads- och finansministerkandidaterna märktes nästan inte alls.
”Partiledarna hinner ju inte vara ute och träffa folk”, konstaterade Per-Ola Eriksson dystert och mindes forna tiders valrörelser när Thorbjörn Fälldin, Olof Palme och andra tungviktare hade tid att besöka till och med det glesbebyggda Norrbotten under sista veckan före valet.
Då var det också partierna själva som bestämde villkoren och bjöd in massmedierna till sina möten och debatter. Till exempel var den klassiska duellen mellan Fälldin och Palme 1976 ett samarrangemang mellan bonde- och arbetarpartierna.
Men nu är det tvärtom. Nu är det massmedierna som bjuder in partierna till debatter och bestämmer reglerna.
Partierna har abdikerat för mediemakten.
Jag säger inte att det var bättre förr. Men jag tror att partierna i samförstånd måste sätta ned foten och dra en gräns för hur många teve- och radiosända debatter och utfrågningar som deras partiledare kan och bör medverka i.
Det är dessutom ingen nackdel för partierna själva att vara de som arrangerar debatterna mellan de politiska huvudalternativen. Fajterna mellan Palme och Fälldin var ju till nytta för både berörda partier och väljarna.
S och C fick chansen att visa upp sig för en stor publik. Samtidigt fick medborgarna möjlighet att värdera de politiska huvudalternativen.
Därför är det hög tid för Carin Jämtin (S), Kent Persson (M) och övriga partisekreterare att börja prata med varandra om villkoren i valrörelserna.
Det är dags att partierna tar tillbaka en del av den makt som de släppt ifrån sig till de stora mediebolagen.
Vi behöver inte fem olika slutdebatter i SR, SVT, TV4, Aftonbladet och Expressen.
Partierna kan ordna en gemensam slutdebatt med alla partiledare. Sedan är det upp till alla intresserade radio- och tevekanaler att sända om de vill.
En sådan ordning skulle både spara redaktionella resurser och ge partiledarna mer tid att ägna sig åt annat än att svettas framför tv-kameror, till exempel direktkontakt med väljarna.