"Vi sökte en helhetssyn på Norrbottens problem och tog själva ansvar för projekt. Kunskaperna var mycket bristfälliga och statistik saknades."
Det säger Lars Backlund, förste planeringsdirektören från 1965 och mångårigt länsråd vid Länsstyrelsen i Norrbotten, i ett samtal om den tidiga länsplaneringen. Backlund, nu 85 år gammal, bor i Stocksund och intresserar sig ännu för situationen i Norrbotten.
"Vi gjorde hemarbetet och låg ett steg före centrala departement och myndigheter i vårt tänkande och handlande. Uppfattningen att Norrbotten var efterblivet var fel redan då. Den första länsstudien som gjordes var BD 80 - en omfattande kartläggning och undersökning av norrbottniska ungdomars attityder - och sedan kom länsprogrammen", tillägger Kjell Öström, som anställdes närmast efter Backlund och efterträdde denne som planeringsdirektör 1971.
Regionalpolitik infördes i Norge genom Nordnorgeplanen från början av 1950-talet. I Sverige dröjde det till 1965 innan det som då kallades lokaliseringspolitik tillkom.
Norrbottens dåvarande landshövding Manfred Näslund hade varit ordförande i den föregående statliga lokaliseringsutredningen.
1960-talet har kallats flyttlassens årtionde. Många familjer hade stora barnkullar. Landsbygden var avsevärt mer befolkad än idag och Rantajärvi hade Norrbottens yngsta befolkning. Strukturrationaliseringen inom jord- och skogsbruket gick snabbt. Arbetslösheten var hög och länet hade ännu ingen universitetsutbildning.
Södra Sverige hade däremot brist på arbetskraft. Många 30- och 40-talister flyttade söderut till arbete eller utbildning.
1966 blev Ragnar Lassinantti landshövding och Backlund och Öström var hans närmaste medarbetare. De uttalar ännu stor beundran för Lassinanttis ledaregenskaper, engagemang och initiativkraft.
"Lassinantti hade känsla för frågorna och hur de skulle dras. Dessutom hade han ett formidabelt nätverk av kontakter i hela Norden och vänner över allt som han utnyttjade till Norrbottens fördel. Ett par framgångsrika exempel var hur han medverkade till tillkomsten av dagens tekniska universitet i Luleå och att fredsförbandet förlades till Arvidsjaur på 70-talet. Politiker agerar inte så längre", berättar Öström.
"Vi samlade alla viktiga aktörer samtidigt på länsstyrelsen. Alla bidrog med en vilja att utveckla Norrbotten. Det var LKABs Kirunachef Torsten Göransson, Yngve Öberg från Morjärvshus, kommunpolitiker och andra politiker som Erik Hammarsten, fackliga ledare som Göte Lindström, de personer som anställdes för att sätta igång tekniska högskolan med flera. Och Ragnar summerade leende på sammanträdena ’Vi tycks ha kommit fram till en gemensam syn’, och ingen protesterade mot honom."
"Vi var ’på hugget’ och utarbetade program för olika frågor och agerade efter dessa. Det kunde t ex vara sektorsprogram för skogen, turismen eller rennäringen, reduktion av transportkostnader och permanent vintersjöfart. Företag i snabb expansion fick hjälp med utvecklingsfinansiering som Älvsbyhus, Polarbröd, sågverk, elektronikföretag och turistföretag", fortsätter Öström.
"Mycket hände. Det gällde kompletterande insatser till Stålverk 80-satsningen - som sedan inte blev av - på olika områden. Ett av de initiativ vi tog var den utvecklingsenhet i Luleå som är dagens Aurorum. Jag blev imponerad av verksamheten där vid ett besök i fjol", hävdar Backlund.
"Hur är det egentligen med initiativen i dagens Norrbotten? Det räcker inte med att administrera inkommande ärenden. Den samlade regionalpolitiken har nu inte samma status som tidigare när det gäller länets utveckling. Det är mycket positivt att bergsnäringen har så stora framgångar, men dessa borde kunna kompletteras på andra områden. Varför inte skapa en grupp med kompetenta och idérika deltagare med uppgift att ge förslag på utvecklingsfrämjande insatser som t ex skulle kunna stödjas med EU-pengar", tycker Lars Backlund.
"Det saknas en kritisk massa. Ett problem är att statsmakten fragmentiserats och inte handlar samlat som tidigare på länsnivån. Hela regionala nivån håller på att flyta ut. Och ett tecken på det är den bristfälligt underbyggda diskussionen om nya storregioner. Medierna har fått en alldeles för dominerande ställning. Och för dem handlar det mera om formen än saken. Det är viktigare att vara estradör än seriös för att komma fram i media idag."
"Allt var inte idylliskt förr. Ragnar hade litet tungt att hantera den nya framväxande, litet vildvuxna teatern i form av Norrbottensteatern och Norrbottenspjäsen i slutet av 60-talet. Han gick i taket när Dagens Nyheters utsände journalist rubricerade sin recension ’Ruttenheten i Norrbotten’", avslutar Öström samtalet som förts i positiv anda med maning till offensivt handlande även idag.