Polisserier sju dagar i veckan
Inspelning av nya avsnitt till tv-serien Anna Holt, polis. Foto: Janerik Henriksson/SCANPIX
Foto: Janerik Henriksson/SCANPIX
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.
Det säger något om mediarevolutionen.
Vi fraktade ut tv:n till landet. När det var Perry Mason kom grannarna för att titta. Problemet var att om någon annan på samma elledning satte på kaffet så började bilden hos oss att rulla.
Det var svårt att läsa texten när det rullade och ingen kunde engelska nog bra. Man fick gissa sig till handlingen medan kaffet kokade.
En gång hörde en tipsare av sig till tidningen.
"I det nya bostadsområdet blir det något som heter kabel-tv. Alltså inte bara SVT utan man kan ta in norska, finländska och amerikanska stationer."
Den riksdagsman (S) som var ordförande i stiftelsen tillbakavisade det hela. "Jag har väl aldrig hört något så knasigt. Nej, nej, det där är bara påhitt. Och att sända program utan koll..."
Ja, vi vet alla hur det gick. I bostadsområdet och många tusen andra blev det kabeltv.
I dag är det en självklarhet att ha många kanaler och att man ska kunna slå på tv:n när som helst på dygnet. Ibland hittar jag något nytt program och berättar om det för 18-åringen.
"Det såg jag på datorn för typ ett halvår sen", svarar hon.
Det blir allt svårare att vara först.
Nu har jag Telias stora kabelpaket och kan välja och vraka.
Påfallande är att polisyrket fascinerar så mycket. Cops sänds varje vardagskväll, filmsnuttar från den amerikanska polisens vardag.
Där visas miljöer långt från Hollywood. Mycket våld, mycket missbruk. Och det hela är lite scoutkäckt: "Jag heter William Brown och älskar mitt jobb. Redan när jag var sex år hade jag bestämt mig för polisbanan och det är världens bästa jobb."
TV 4 Fakta kör fall ur FBI:s arkiv och en brottsprofilerare framträder på vardagarna och nystar upp svåra fall.
På måndagarna får man följa den brittiska polisens kamp mot buset och ibland är det filmer med den karibiska polisen samt med den nyzeeländska ordningsmakten. För att nu nämna några av realityserierna.
I inslagen från USA är man sparsam med att täcka över ansikten på misstänkta och att sudda namnen. Däremot kommer det ett pip vid varje svordom och vissa kroppsdelar suddas. Britterna täcker nästan alla misstänkta.
Tänk om det var lika intressant med urmakare som det är med poliser. Klocklagaren i Bern, På klockspaning i New York, Mannen som visar rätt, I god tid, Rolexligan.
Sedan finns ju alla påhittade serier med koppling till rättsväsendet: advokater, åklagare, domare, detektiver och andra.
Många träffar kommissarie Morse oftare än de träffar grannen. Att jag ser en del polisserier kan vara genetiskt betingat. Pappa sökte in till polisen. Han var 176 cm vid läkarundersökningen. "Kom i morgon bitti så mäter vi om, man är längre på mornarna", sa den troende doktor Johansson.
Pappa kom och mätte 179,5. Eftersom gränsen var 180 cm kom inte pappa i fråga. Johansson kunde inte kompromissa med en halv centimeter, nämligen. Synd, för pappa hade säkert blivit en bra polis.
Hans bror var polis i Stockholm. Till en början fick han göra pass utanför Riksbanken och var till sist så less på patrulleringen att han spydde innan han gick till jobbet.
Sedemera blev han kommissarie och utredde den då så omskrivna Husebyaffären, där en adlig fröken och en prins var inblandade.
I dagarna kom besked om att hovet förlänger sekretessen på brev med koppling till affären. Först 2035 får vi veta om Husebyfröken Florence Stephens var dotter till kung Oskar II, vilket ryktet gör gällande.
Hoppas ni får en fin julihelg med mycket skratt och gemenskap.
Poliser på film och i böcker.
1. Frank Furillo, Hill Street.
2. Andy Sipowitz, På spaning i New York.
3. Gunvald Larsson, Sjöwall-Wahlöös böcker.
4. Hanne Wilhelmsen, Anne Holts Oslokommissarie.
5. Van Veeteren, kommissarie i Nessers böcker från Maardam.
6. Harry Hole, av norrmannen Jo Nesbø.
7. Kojak, polisen med slickepinnen.
8. Martin Beck, Sjöwall-Wahlöös böcker.
9. Anna Holt, skapad av Leif G W Persson och Jan Guillou.
10. Kling och Klang i Pippi Långstrump.