Popikonen till den sista vilan
Michael Jackson, The king of Pop, begravdes på tisdagen. Minneshögtiden i Los Angeles sändes ut över världen, via tv-kanaler och webbsidor på nätet.
Foto:
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.
Stjärnkulten är inget nytt fenomen. När skådespelaren Rudolfo Valentino avled år 1926 drog etthundratusen New York-bor ut på gatorna för att följa begravningståget. En del fans tog sina liv i förtvivlan över idolens bortgång och hela nationen sörjde den bortgångne skådespelaren.
Det är bara det att allt går så mycket snabbare med dagens teknik. Man kan sitta på en kobbe i den norrbottniska skärgården eller i en fjällstuga vid Sarek och följa vad som utspelar sig i detta nu borta i Los Angeles. Nyheter förmedlas blixtsnabbt över jorden. Innan tryckpressarna dragit igång har diskussionen hunnit långt i de sociala nätverken.
Stjärnstatusen som vissa får tenderar att accelerera och även här lär snabbare kommunikationer spela in. Hela världen är en marknad. Budskap, melodier och låttexter sprids snabbt över jorden, det behövs bara några tryck på tangenterna. Men är denna stjärnstatus sund? Jag tycker att den i många fall liknar nordkoreanernas tillbedjan av den evige ledaren Kim Il Sung, en man som hade alla goda egenskaper.
Det är en sak att uppskatta Michael Jacksons musik, en helt annan sak med den nästan religiösa dyrkan som omgav och omger honom. Mycket handlar ju om annat än musiken. Det blir nästan som ett substitut för Gud eller någon annan högre makt. En del framstående blir så stora att de liksom kliver ur sin mänskliga skepnad och blir ikoner.
Bob Dylans lysande texter gjorde att en del såg honom som ledaren för en revolt, en banérförare som skulle gå i spetsen för att förändra samhället. Men han gillade bäst att sitta hemma och klinka på sin gitarr. När bostaden upptäcktes och belägrades av fansen flydde Dylan, ofta långt bort.
Livet som stjärna lockar många, detta att bli känd. Det är inte gärningen i sig (sången, dansen, boken) som är det primära, utan just kändisskapet. Men är det något att stå efter? Många som lever i stjärnglansen verkar inte alls ha det så kul. För många av dem framstår ett vanligt liv i en vanlig stad som den stora drömmen.
Jacksons framgångar var extrema. Han sålde över en halv miljard album, lika många som Bing Crosby och Frank Sinatra, något färre än Elvis Presley och The Beatles. Tiden får utvisa hur stor han verkligen var; framgångar kan inte bara mätas i försålda exemplar.
The answer, my friend, is blowin’ in the wind,
The answer is blowin’ in the wind.
(Bob Dylan)